Bio: Marsupilami

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

… Fransk-belgiskt, till och med.

Tillåt mig inleda med en liten brasklapp. Eftersom MARSUPILAMI inte pressvisades här, såg jag en streamad screener. Dessutom visade det sig att filmen var dubbad till svenska. Dubbad film för personer över fyra år är förstås ett jävla oskick, dessutom blir det svårt att recensera filmen, eftersom man bara får halva rollprestationen. I den svenska versionen låter MARSUPILAMI som en tysk reklamfilm för maskindiskmedel. De franska skådespelarna är visuellt väldigt animerade och entusiastiska, men de låter som om de går på valium.

… Med detta sagt: vore jag åtta år hade jag tyckt att detta var världens roligaste film (även om jag inte begripit alla skämt)!

Det är inte bara i USA det görs filmer som bygger på tecknade serier. Det görs en hel del även i Frankrike. I Sverige är det ytterst få av dessa som går upp på bio. Några släpps på disc eller streaming, många får vi inte se alls — som till exempel Starke Staffan-filmen, som jag tyckte var rätt bra.

Det är inte första gången det görs film om André Franquins skapelse marsupilami (litet M, det är ju namnet på ett djur). 2012 kom HÄR KOMMER MARSUPILAMI. Jag har sett den, men minns inte så mycket — men den var nog inget vidare, har jag för mig.

För några år sedan kom det spelfilmer om Spirou och Gaston, i Sverige kom de på en och samma Blu-ray. Spirou-filmen var direkt kass, även om Spirou och Nicke var porträttlika. Gaston var lite bättre, jag hade förväntat mig en katastrof, men den var halvhyfsad.*

MARSUPILAMI är regisserad av Philippe Lacheau, som tillhör den populära humorgruppen La Bande à Fifi. Lacheau har även varit med och skrivit manus och han spelar huvudrollen som David Ticoule.

David är frånskild och bråkar konstant med sin raffiga ex-fru Tess (Élodie Fontan, som också tillhör La Bande à Fifi), tillsammans har de en liten son, Léo (Corentin Guillot). Av diverse skäl kontaktas David av den kriminelle djurparksägaren mr Malone (Jean Reno), som kräver att David måste ta sig till landet Palombia och hämta ett mystiskt paket, och han måste tvunget ta Tess och pågen med sig.

David hittar på en dum ursäkt och lyckas få familjen med sig till djungeln, där de träffar Pablito (Jamel Debbouze), som även var med i förra filmen, samt ett gäng skurkar.

Resten av filmen utspelas ombord på ett kryssningsfartyg. Paketet innehåller en marsupilamiunge, världens mest sällsynta djur, som rymmer och ställer till med kaos, men som snart blir bästa vän med David och hans familj.

Det är en stökig film, det här, och jag hängde nog inte alltid med i svängarna; handlingen verkar inte alltid hänga ihop, vilket döljs av det höga tempot och en oändlig rad upptåg och gags.

Det här är främst en barn- och familjefilm, men överraskande många skämt är riktade till en vuxen publik och passerar högt över huvudet på små barn. Här finns också en massa gags av det mer robust tramsiga slaget som inte alls känns som något ur Franquins gamla album.

Till min förvåning kom jag på mig med att skratta högt flera gånger när jag såg filmen. Här finns ett gäng återkommande nitiska tullare i något slags Baywatch-parodi, vilket jag tyckte var rätt kul. I en scen försöker man söva marsupilamin, men tar fel och ger honom viagra istället — med bisarrt resultat. Ett skämt känner vi igen från den gamla Tom Hanks-filmen SVENSEXAN, scenen som kombinerar bil, röv och fullmåne.

Själva marsupilamin är med förhållandevis lite, och det dröjer en halvtimme innan han först dyker upp. Han säger inte ”hubba-hubba” , utan har något slags jollrande bebisspråk. Han säger ”bibi” och kallas därför Bibi av Léo. Marsupilamin är för det mesta en animatronisk docka, men när han springer och svingar omkring är han datoranimerad. För min del hade filmen funkat lika bra, eller bättre, även utan marsupilamin. Alldeles på slutet får vi se två vuxna marsupilamier, de ser ut som Franquins figurer och Pablito säger ”houba”.

Jag kan tänka mig att rättrogna Franquinfans kommer att göra tummen ner för den här filmen. Nej, det här känns inte alls som något av Franquin. Men jag erkänner att jag, i egenskap av både överårig och tramsbyxa, hade rätt kul när jag såg filmen, mer kul än jag förväntat mig.

Om filmen släpps på DVD i Sverige lär vi kunna se den med franskt originaltal, vilket den sannolikt kommer att vinna på.

Glöm inte att prenumerera på TOPPRAFFEL!, om du inte redan gör det. Det är gratis, information finns i spalterna här intill. Det går även utmärkt att stötta min verksamhet ekomiskt med hjälp av Buy Me a Coffee, PayPal och WordPress’ eget system, info hittas härintill. Jag tjänar ju inte ett skit på att driva TOPPRAFFEL! och ibland lägger jag ner aldeles för mycket tid och arbete på texterna.

*Det finns även en Gastonfilm från 1981, FAIS GAFFE À LA Gaffe! Den gången fick filmbolaget inte rättigheterna till namnet Gaston, så istället heter Gaston bara G …! Den filmen är för övrigt rätt konstig.