Bio: Monster Mia

Foton copyright (c) Njutafilms

Det ser inte bättre ut än att jag har varit och sett en animerad familjefilm igen — denna gång en österrikisk-spansk-tysk samproduktion, byggd på en serie brittiska barnböcker av pseudonymen AB Saddlewick, som i verkligheten heter Tim Collins. Hans hjältinna heter i original Monstrous Maud, men på tyska heter hon Monster Mia. Böckerna har inte översatts till svenska, men hon har fått behålla sitt tyska namn i den här långfilmen, som är dubbad till svenska. För- och eftertexter är dock på engelska, med undantag för titeln, och det är uppenbart en engelskspråkig version som översatts till svenska — anglicismerna duggar tätt och bitvis är dialogen erbarmlig. I en scen ombes Mia Monster underteckna ett papper, ”Kan du signera,” säger en figur.

… Men bortsett från detta måste jag tillstå att MONSTER MIA överraskade mig. Sådana här datoranimerade familjefilmer som inte görs av de stora, amerikanska studiorna brukar ofta vara lite halvtaffliga — eller i värsta fall heltaffliga. Men i det här fallet kom jag på mig med att sitta och trivas, och till och med småskratta åt upptågen på filmduken.

Verena Fels har regisserat den här filmen om Mia Munster, med U, som bor i Primrosedalen. Det är lite synd att man inte översatt Primrose och en del andra engelska namn till svenska, i synnerhet som den idylliska lilla staden ser centraleuropeisk ut. Staden är extra idyllisk eftersom det inte funnits några monster där på över 400 år, eller hur länge det nu var.

Mia är besatt av monster och av att bevisa att monster existerar. På grund av detta intresse hamnar Mia ständigt i trubbel och kallas in till rektorn. Mias tvillingsyster Marie skäms för Mia — Marie är ordentlig, pluggar, klär sig elegant och dansar balett. Mia åker skateboard.

Efter att en presentation av ett skolprojekt gått extra fel för Mia, ser rektorn ingen annan lösning än att skicka Mia till en ny skola. En mystisk uggla med magiska krafter dyker upp och ser till att denna nya skola blir Rotwood — fast jag trodde att de sa Råttwood. Mia får veta att hon måste bära kjol på Rotwood, så hon knycker sin systers rosa balettkjol.

För att ta sig till Rotwood måste man åka med en mystisk buss som verkar köra genom en portal till en annan dimension, det är lite Harry Potter över det här. På bussen lär hon känna den knubbige pojken Oscar, som ständigt fiser och vars huvud då och då trillar av.

Jo, det visar sig att alla eleverna på Rotwood är olika slags monster — och alla är rädda för människor. Mia låtsas att hon är ett balettmonster — monstren är livrädda för piruetter, rosa tyll och glitter. Mia blir genast kompis med Oscar och vampyren Paprika, som är vegan. Skolans mystiske rektor heter Van Vlad och är en Dracula-typ.

Filmens budskap är att alla kan vara vänner, människor och monster kan leva tillsammans, sida vid sida. Det dröjer tills filmens slut innan vi serveras dessa små moralkakor, och det blir aldrig lika smetigt och äckligt som i amerikanska filmer.

Vore jag 50 år yngre än jag är hade jag älskat MIA MONSTER! Det är lite Familjen Addams över det hela. Många visuella gags är riktigt kul. Roligast är nog när två zombies spelar pingis och den ena tappar armen när han ska slå till bollen.

Estetiskt är det fortfarande så där plastigt som 3D-animering har en tendens att bli, mycket ser ut att vara formgjutet i marsipan, men teckningsstilen är ganska sympatisk. Jag gillar att Verena Fels använder sig av markeringar som i en serietidning; ibland snurrar små tecknade symboler runt Mias huvud. Klippningen är betydligt mer återhållsam än i amerikanska filmer, filmen är därför behagligare att titta på.

Vad som är extra trevligt med MIA MONSTER är att vi inte får de vanliga, äckliga poplåtarna amerikanska filmer brukar fyllas med. Nej, på ljudspåret spelas istället punkrock! Förvisso glad poppunk och skatepunk, men ändå. En låt låter nästan lite som The Cramps. Mias ledmotiv är catchy. Alla låtar är specialskrivna till den här filmen av Zeltia Montes, Amaury Laurent Bernier, Alex Komlew och Christian Heck, vilka även verkar framföra dem.

Jag hade verkligen inte förväntat mig något speciellt när jag slog mig ner i salongen för att se MIA MONSTER, men jag fick en oväntat trevlig biostund. Mysrysare är kanske fel ord för den här filmen, det passar nog bättre med busrysare!

Jag ser gärna fler filmer om Mia och hennes vandöda vänner.