Netflix: 72 Hours

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en komedi från Sony.

Den tidigare musikvideoregissören Tim Story är en minst sagt opålitlig regissör. Han gjorde de två Fantastiska Fyran-filmerna som kom 2005 och 2007, vilka jag tycker är rätt okej, de är inte tråkiga som Marvelfilmer annars brukar vara. Men han gjorde även RIDE ALONG 2, vilken var osannolikt usel. Hans förra film var Prime-komedin THE PICKUP med Eddie Murphy.

Kevin Hart är en kille vars namn nästan är synonymt med dåliga filmer. Han var lovande i början av karriären, men de senaste åren har det mest blivit vedervärdiga streamingpremiärer för honom. Han verkar följa i Adam Sandlers fotspår.

Jag noterar att det finns flera filmer som heter 72 HOURS. 2026 års 72 HOURS är en riktigt, riktigt, riktigt hemsk film. Jag utsatte mig för den här mest för att det var längesedan jag skrev om en Netflixpremiär.

47-årige Kevin Hart spelar den 40-årige Joe, som är stjärna på en reklambyrå. Dock verkar han inte längre ha koll på dagens ungdom. Han har blivit för gammal och har förlorat sin fingertoppskänslighet.

På grund av ett misstag hamnar han i en chattgrupp där några killar i 20-årsåldern planerar en svensexa i Miami. Joe ser till att bli bjuden på svensexan, det hela är väldigt krystat, och han tänker att det här kan hjälpa honom med den reklamkampanj han kämpar med. En av de unga killarna spelas av Mason Gooding, som fyller 30 i höst. Det pratas mycket om hur jäkla gammal Joe är, men det funkar inte, eftersom han inte ser ut att vara mycket äldre än killarna.

En rad upptåg följer. De råkar hamna i en kokainsmugglingshärva. Andy Garcia dyker upp i en liten roll som gangsterboss, han är med i en scen. Killarna blir även lurade- och rånade av ett gäng tjejer i limousine. Samtidigt försöker Joe lappa ihop sitt förhållande med sin fästmö.

Absolut ingenting är roligt i 72 HOURS. Ingenting. Nada. De verkar tro att om man skriker sina repliker så blir det per automatik roligt. Detta stämmer inte, det blir bara påfrestande. Vulgoskämt är heller inte något som alltid är kul. Jag skrattade inte en enda gång medan jag plågade mig igenom den här filmjäveln. Dessutom blir det smetigt sentimentalt mellan varven, det här är ju en amerikansk film.

14-åringar lär uppskatta det här. Jag är inte 14.