Streaming: Return to Silent Hill

Jag jobbade en del åt Atlantic Förlag på 90-talet — men inte bara åt serietidningarna. Jag översatte även Svenska Playstation-magasinet. Jag översatte ungefär halva tidningen varje månad, eller hur ofta den nu kom ut.

Jag spelade en hel del Playstation-spel, eftersom jag fick nästan alla nya spel hemskickade. Jag hade drivor med spel, många utan omslag och regelböcker. Till saken hör att jag aldrig varit en gamer.

Ibland kom kompisar på besök och vi satt och spelade fajting- och racingspel halva natten. När jag var ensam föredrog jag spel som Tomb Raider och Resident Evil.

Jag fick skräckspelet Silent Hill när det släpptes 1999. Jag tyckte att det var rätt bra, men av någon anledning spelade jag aldrig färdigt det. Jag tror att jag fastnade någonstans och kom inte vidare, och sedan glömde jag helt bort det. Men jag minns att jag visade det för en kompis som senare blev uppburen serietecknare. En scen när man gick i mörker och plötsligt hörde ett gråtande barn fick både honom och mig att hoppa till.

På 90-talet var den franske regissören Christophe Gans ett namn att hålla koll på. Han var ung och het, och gjorde CRYING FREEMAN och VARGARNAS PAKT. Jag åt middag med honom och producenten Samuel Hadid en gång, det var nog i samband med CRYING FREEMAN.

Dock blev det inte så mycket av Gans, jag tittar på hans filmografi och ser att han bara regisserat fem långfilmer. Vad han gjort istället vet jag inte. Han är känd för att lägga ner lång tid på förarbete inför varje film, och flera stora projekt han jobbat med har skrotats — som till exempel en spelfilm om Corto Maltese. Men ändå. Fem filmer på 30 år.

2006 regisserade Gans en filmatisering av Silent Hill. Jag såg den aldrig på bio, men jag fick den när den släpptes på DVD. Jag minns inte varför, men jag såg aldrig färdigt den. Jag tror att jag tyckte den var tråkig och pausade, och sedan blev det aldrig av att jag fortsatte titta.

Väldigt många människor tycker mycket om Christophe Gans’ SILENT HILL. Jag har vänner och kollegor som tycker att det är en utmärkt skräckfilm. Därför plockade jag fram den häromåret och såg hela. Det är en lång film, över två timmar.

… Men nej, jag tyckte inte att den var bra. Alls. Den börjar bra, men sedan utvecklas den till något jag inte förväntat mig, med monster och grejor. Mumbo jumbo. Alldeles för mycket datoranimerat hullabaloo. En del tycker att detta är fruktansvärt otäckt, jag tyckte precis tvärtom och kämpade för att se klart filmen.

2012 kom uppföljaren SILENT HILL: REVELATION, som jag inte sett. Den regisserades av MJ Bassett (RED SONJA) och anses vara kass.

2026 fick vi en tredje film, RETURN TO SILENT HILL. Återigen är det Christophe Gans som regisserat. Samuel Hadidas bror Victor har producerat, Samuel är död, filmen är tillägnad hans minne.

RETURN TO SILENT HILL floppade på bio och blev allmänt utskälld. Ingen verkade gilla den, med undantag för några killar som alltid ska tycka tvärtom. Den vanligaste kommentaren om den här filmen är ”incomprehensible”.

I Sverige dumpades den direkt på streaming och nu har även jag sett den.

… Och jag fattade inte ett jävla skit. Ingenting. Jag vet inte vad det var jag satt och tittade på.

RETURN TO SILENT HILL är inspelad i Bayern och Serbien. Filmen inleds med att en bil kommer körande genom vackra alplandskap. Men på bilens nummerplåt står det Massachusetts. Det här ska alltså föreställa USA.

Bilen körs av en konstnär som heter James (Jeremy Irvine). Han försöker tända en joint medan han kör och håller då på att krocka med en lastbil. Han girar och kör över tre resväskor. Dessa tillhör Mary (Hannah Emily Anderson), som väntar på bussen. Bussen kommer, men orkar inte vänta på Mary och kör därifrån. James försöker hjälpa till. På andra sidan en alpsjö ligger staden Silent Hill.

Senare får James ett mystiskt blev från Mary och han åker till Silent Hill, som är en dimmig spökstad. Han letar efter sin älskade Mary. Han träffar en tjej som heter Marie och som också spelas av Hannah Emily Anderson. Det dyker upp monster och grejor. Det hoppas fram och tillbaka i tiden. Jag hade inte den blekaste aning om vad som försiggick.

Jag tänkte ett tag att detta nog är ännu en variant på Ambrose Bierces klassiska novell ”En händelse på Owl Creek Bridge”, det vill säga, huvudpersonen är död hela tiden. Som i CARNIVAL OF SOULS och JACOBS INFERNO. Lite grann så är det. Nästan. Eller, nä, jag vet inte. RETURN TO SILENT HILL är bara konstig och obegriplig — på fel sätt. De tjeckoslovakiska filmer jag skrev om igår är också konstiga, men på rätt sätt.

Gamers som älskar spelen har hittat en massa att anmärka på, saker som har ändrats. Sådant märker förstås inte jag. Det har även klagats på det visuella. Tja, jag vet inte, det väldigt mycket green screen, ibland väldigt uppenbar green screen, till exempel ett par scener ute på stadens gator. Det ser rätt billigt ut, ment rent visuellt är det lite coolt emellanåt, surrealistiskt och brinnande rum och grejor.

Jag klagar på att det här är en tråkig och obegriplig film.

Jag fattade halvsju.