Bio: Den ofrivillige premiärministern

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag uppskattar verkligen att Njutafilms köper in- och distribuerar så många franska-, eller franskspråkiga, filmer som de gör. Jag gillar fransk film och ni som ofta läser mig vet att jag skriver om mängder av fransk film. Jag är tacksam för att (främst) Njutafilms låter oss få se allt det här.

… Men ibland undrar jag. Ibland borde nog Njutafilms lägga band på sig. Alla franska filmer är inte lämpliga för svensk distribution, åtminstone inte för biodistribution. En sådan film är FILS DE, som fått den svenska titeln DEN OFRIVILLIGE PREMIÄRMINISTERN. Den här komedin är politisk satir i högt tempo. Fransk samtidspolitik, alltså.

… Och jag fattade absolut ingenting. Något jag inte var ensam om – några i publiken lämnade salongen, och jag har sett några utländska recensioner skrivna av kritiker som inte hängde med för fem öre. Själv vet jag i princip inte någonting alls om fransk samtidspolitik. Inte dåtidspolitik heller.

Den unge spanjoren Carlos Abascal Peiro, som verkar vara i 35-årsåldern, långfilmsdebuterar med den här filmen, han är även dess huvudsaklige manusförfattare. Det hela inleds ganska lovande med en lyxig fest som spårat ur på ett inspirerat sätt, det är snabbt, hetsigt, vulgärt, det är sex, sprit och droger. En massa politiker finns på festen. Namnen på flera av rollfigurerna skrivs ut i bilden, ibland med en förklaring till vem han eller hon är. Ofta begrep jag inte om det stod i bild var ett skämt eller om det var etablerade franska termer. Vid ett tillfälle står det om en rollfigur ”högerns vänster”, och om en annan ”vänsterns höger”. Är detta franska begrepp, eller påhittat för filmen?

Handlingen är extremt invecklad, kanske i ett försök att göra det hela extra komiskt, men innebär bara att det blir närmast omöjligt att hänga med om man inte är insatt i fransk politik. Det hela verkar handla om att Frankrike står utan premiärminister en vecka efter presidentvalet, och av någon anledning får en ung tjänsteman, Nino (Jean Chevalier), i uppdrag att övertala sin far Lionel, spelad av den välkände François Cluzet, att ta jobbet. Lionel fick vi se i en bisarr prolog där han som ung utförde något slags terrordåd. Fast nu har visst Lionel lämnat politiken. I handlingen förekommer även en söt politisk reporter, Malka (Sawsan Abès), som är, eller har varit, Ninos flickvän – filmen hoppar fram och tillbaka i tiden på ett inte alltid tydligt sätt. Karin Viard spelar en politiker som klagar på att hon fiser för mycket. En väldig massa rollfigurer presenteras och jag blev inte klok på vem som var vem och vad de hade för funktion.

Det förekommer ett par scener i filmen som faktiskt fick mig att skratta, ett par slapstick-inslag. Lionel ska intervjuas i direktsändning på en teaterscen, och då öppnas luckan i golvet och stolen han sitter på hissas ner. I en annan scen jagas Nino och flyr i en mathiss, alltså i en så kallad dumbwaiter. Kanske fanns här ytterligare några scener jag fnissade till åt. Det förekommer även en del toaletthumor.

… Men publiken för denna film torde vara ytterst begränsad i Sverige. Vad ska den här upp på bio att göra?

Nå, tycker du om film, och vill se en film, kan du kanske se den här, eftersom den, trots min kritik, faktiskt är en film.