Inom vilken konstform är det lättast att fuska?

Någon gång i början av 80-talet, bör det ha varit, hade en svensk herrtidning; Fibban eller Lektyr eller någon annan, ett kul och intressant reportage om konst. Det här var på den tiden då herrtidningar fortfarande kunde ha ambitiösa artiklar och reportage. Dock såg jag detta reportage först långt senare, antagligen på 90-talet, 80-talets herrtidningar innehöll ofta bilagor om video, bio och tecknade serier, så ibland köpte jag gamla begagnade tidningar (och fick Samantha Fox och Maria Whittaker på köpet).

Ibland funderar jag på vilken konstform det är lättast att fuska inom. Alltså, att skapa ett verk helt utan ansträngning, utan att kunna, och påstå att det är konst – och dessutom i bästa/värsta fall lura i andra att tro att det verkligen stämmer. Eventuellt lurar man även sig själv.

Jag har kommit fram till att det måste vara inom bildkonsten.

För att skriva en roman, novell, eller en dikt måste man till att börja med kunna läsa och skriva, något man måste lära sig. Om man nu kan läsa och skriva, måste man kunna skriva på ett sätt som gör att andra kan konsumera det. Till att börja med måste man stava rätt. Det går inte att placera bokstäverna huller om buller.

Nu finns det förstås massor med böcker, och texter i allmänhet, som är usla och oläsliga, men det hör inte hit.

Vill man göra en spelfilm, lång eller kort, krävs det att man är några stycken, framför och bakom kameran. Vill man att någon ska kunna se resultatet, måste man göra en film som är åtminstone lite sebar. Vill man nå ut och få distribution bör filmen vara mer än lite sebar.

Tänker man göra en tecknad serie är det en fördel om man kan rita och berätta sekventiellt. Om rutor och pratbubblor är i fel ordning och om det inte går att se vad bilderna föreställer är det förstås ingen serie.

Vill man framföra musik är det en stor fördel om man lärt sig spela ett instrument, eller om man kan sjunga.

Ska man uppföra en balett är det alltid trevligt om de medverkande kan dansa.

Men så har vi då bildkonst – tavlor, teckningar, skulpturer och annat. Och nu kommer vi fram till den där herrtidningsartikeln.

Ett team från tidningen hade bokat en lokal i Stockholm, denna lokal skulle de använda som galleri en kväll. Sedan hämtade de en container med skräp. Allmän skit. Mög folk kastat.

De bar in diverse skräp i lokalen och hängde det på väggarna, ställde det på piedestaler och så vidare, och döpte verken. Därefter bjöd de in till vernissage. Det var flott värre, det bjöds på snittar och vin, några kändisar närvarade – jag minns att Stig Ossian Ericson var där. Besökarna diskuterade intresserat de olika konstverken. Om något såldes minns jag inte.

När vernissagen var över slängdes allt i containern igen.

Lite så känner jag ibland när jag går på vernissager, framför allt om det är konstskoleelever som ställer ut. I synnerhet om man får tjocka kompendier till verken som förklarar vad det är konstnären vill, eftersom det inte framgår av verken.

När jag bodde i Malmö gick jag på nästan alla konstutställningar, och jag blev alltmer trött. Jag fick ofta känslan av att många av dem som ställde ut inte riktigt visste varför de ägnade sig åt konst. Jag minns att jag och en bekant, en förhållandevis väletablerad konstnär, gick på en vernissage tillsammans och tittade på några fullkomligt likgiltiga verk i glas. Efteråt sa min bekant ”Hon verkar inte ens haft roligt när hon gjorde dem”.

Sedan har vi förstås det här med betraktarens öga. En vanlig grej en del människor säger – jag har själv några bekanta som säger så här – om nonfigurativ konst, är att det ser ut som någonting små barn har gjort, eller ”det där skulle jag kunna göra bättre själv”. Om man inte kan se vad det föreställer brukar det – fortfarande – avfärdas som ”modern konst”, vilket är lite lustigt, eftersom det som oftast kallas modern konst är från 1900-talets första hälft, det vill säga runt hundra år gammalt.

Numera föredrar jag icke-föreställande, abstrakt konst. Jag och min farsa diskuterade detta i påskas. Vi pratade om vad som är bra och dåligt, vad som gör ett konstverk bra. Om två olika konstnärer gör varsin ungefär likadan och till synes enkel tavla, till exempel ett streck på blank kanvas, kan den ena tavlan upplevas som bra, medan den andra är kass. Vi pratade om varför det ena strecket var tilltalande medan det andra inte var det. Jag tror inte att vi kom fram till något, inte mer än att vi drog till med floskler som ”talang” och ”begåvning”.

Men: det går ju att ta den dåliga tavlan med strecket och sälja den dyrt till någon som tror att det är bra. Däremot kan man inte sälja en roman där alla bokstäver är i fel ordning.

Vad vill jag ha sagt med denna text? Tja, det vet jag inte riktigt. Kanske vill jag bara berätta att Stig Ossian Ericson tydligen var konstintresserad.