Av någon anledning såg- och recenserade jag aldrig Ethan Coens förra film, DRIVE-AWAY DOLLS – en film Ethan gjorde utan sin bror Joel och som fick rätt dålig kritik. Manuset hade Ethan skrivit tillsammans med sin fru Tricia Cooke, och filmen var den första delen i vad de kallar en ”lesbisk B-filmstrilogi”.
Den andra filmen, HONEY DON’T!, författad av samma duo, gick aldrig upp på bio i Sverige, men nu finns den att hyra. Två anledningar till att den inte fick biopremiär här, är att den fick dålig kritik utomlands – och att den runt om i världen bara drog in $7 469 564 av sin budget på $20 miljoner. Den gick alltså back med $12 530 436.
Således var mina förväntningar inte alltför höga när jag slog mig ner för att se HONEY DON’T!
… Men mina förväntningar kom lite på skam. Åtminstone till en början. Jag tyckte nämligen att filmen var oväntat bra – åtminstone första hälften.
Margaret Qualley är riktigt bra i huvudrollen som den lesbiska privatdetektiven Honey O’Donahue. En kvinna har hittats död i ett bilvrak, hon har uppenbarligen mördats innan hon placerades i bilen. Honey nystar i detta fall, som eventuellt har något med den bisarre, knarkhandlande frikyrkopastorn Drew Devlin att göra – Chris Evans är jätterolig som Devlin.
Efter ett tag blir dock handlingen allt mer icke-existerande. Vad går egentligen fallet ut på? Det känns som om Coen och Cooke bara har slängt in en massa grejor de tycker är coola. Resultatet är märkligt osammanhängande. Det dyker upp nya skurkar och mördare, det fläskas på med action, blodsprutande ultravåld – och framför allt med sex.
För att vara en amerikansk film är de många sexscenerna förvånansvärt vågade och detaljerade. Honey har en träff med en polis spelad av Aubrey Plaza, som hon möter på en bar. Det leder till en överraskande ångande scen. Drew Devlin i sin tur sätter på brudar och låter sina hantlangare titta på.
Tempot är högt, och det är rätt underhållande och roligt – som sagt, under dess första del tyckte jag att det var rätt bra. Därefter insåg jag att inget kommer att leda någonstans. Det är som om Coen filmat ett ofärdigt manus där scener fattas.
HONEY DON’T känns lite grann som om Joel Coen försökt göra en Quentin Tarantino-film 30 år för sent – och en betydligt skräpigare film än de Tarantino gjorde. Filmen är tydligt inspirerad av gamla kioskdeckare av den mer slarviga sorten, kanske till och med av böcker där några sidor lossnat och trillat ut.
Filmen har dock ett väldigt tjusigt filmfoto och filmmusiken är bra. Och som sagt, Margaret Qualley är utmärkt i huvudrollen. Jag skulle inte ha något emot satt se henne återkomma som Honey O’Donahue – i en bättre film.
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
TOPPRAFFEL! 