Bio: Babymetal: Legend 43 – The Movie

Foton copyright (c) Amuse Inc./Taki Fujii

Låt mig inleda med en liten bekännelse: jag såg inte den här filmen på en pressvisning, eller på bio, eller ens på en screener. Jag såg BABYMETAL: LEGEND 43 – THE MOVIE förra året. Någon hade laddat upp den på YouTube. Jag satt som vanligt framför min smart-TV och klickade på diverse olika videor som dök upp bland mina rekommendationer, en konsert med BABYMETAL dök upp, jag kollade på den, och tänkte inte mer på det. Det var den här filmen, som jag inte visste var en bioproduktion, än mindre att den skulle gå upp på bio i Sverige. Jag är ingen förespråkare för piratkopiering, men YouTube är som bekant ett virrvarr av videor från olika källor. Antagligen är filmen nu bortplockad från YouTube, jag har inte kollat.

Jag mer eller mindre slutade att lyssna på ny musik vid millennieskiftet. Jag tyckte att allt hade blivit så tråkigt och ointressant. Visst, det fanns väl ett och annat undantag, men det brinnande musikintresse jag hade på 80- och 90-talen dog ut nästan helt, och det enda jag lyssnade på var samma gamla band och artister som jag lyssnade på under 70- och 80-talen, 90-talsbanden tappade jag också intresse för.

Jag var aldrig någon större heavy metal-fan på 80-talet, jag tyckte alltid att hårdrock var bättre än heavy metal, och att hård rock var bättre än hårdrock. Samt punk, postpunk, alternativgrejor, goth och en del annat. Idag kan jag uppskatta en del kitschig 80-talshårdrock, kanske mest för att det påminner mig om roligare tider med fräna serietidningar, videobutiker, fester och etablissemang, men på 80-talet lyssnade jag mest på Imperiet och andra projekt Thåström var inblandad i, samt band som Docenterna, och senare the Jesus and Mary Chain, the Cure, Sisters of Mercy och sådant. Liksom alla andra hade jag även en Bruce Springsteen-period, innan jag tröttnade tvärt på honom.

På 90-talet tjänade jag pengar och var på en massa konserter, oftast på Mejeriet i Lund. Jag och mina kompisar lyssnade då mest på industrirock och annat brutalt. Vi upptäckte Rammstein redan när de släppte sitt första studioalbum, ”Herzeleid”, 1995. Fast jag tröttnade på Rammstein efter några år. Jag tröttnade även på Nine Inch Nails, Rob Zombie och de andra, för att inte tala om Marilyn Manson. Dock har jag börjat lyssna på Rammstein igen på senare år – nu av andra skäl än på 90-talet. Då, när jag var ung, gillade jag dem för att de var så jävla hårda. Idag är det deras konstnärsskap som tilltalar mig, jag gillar att de ibland musikaliskt närmar sig Brecht och liknande, jag gillar det lika dystra som vackra vemodet, jag uppskattar deras politiska texter, samt att de ibland även är roliga. Nine Inch Nails sätter jag mig aldrig ner och lyssnar på, och det känns som om Rob Zombie bara skrev ungefär samma låt om och om igen, när han inte regisserade skräckfilmer, ofta ganska dåliga sådana.

När vi klev in på 2000-talet fanns det inte så mycket som lockade. Thåström hade slutar sjunga för att istället recitera texter till segt komp. Hårdrocken hade gått från långt hår till långt skägg och kortbyxor. Rent allmänt försvann elgitarrer från västvärldens populärmusik, det känns nästan som om det mest är gubbar som gillar rock nuförtiden. Självklart finns det alltid undantag. Jag tycker att det är lite oroväckande att så många gillar Sabaton – inte för att de sjunger om krig, de får sjunga om krig så mycket de vill, jag är inte intresserad av krig, men jag tycker att de är så förtvivlat tråkiga. Flera vänner har sagt åt mig att jag borde gilla Ghost. Jag har försökt lyssna på Ghost, men jag fattar inte grejen med en sångare som inte kan sjunga. Jag var inne på Nightwish en period, eftersom jag gillade flera av deras låtar, men det slår mig att jag aldrig lyckats lyssna på ett helt Nightwish-album – de har en tendens att bli irriterande pretentiösa.

Sedan 7-8 år tillbaka har jag åter ett brinnande musikintresse – det känns lite grann som att vara tonåring på nytt. Detta tack vare Japan. Jag har aldrig riktigt varit inne på japansk populärkultur, jag gillar inte manga, jag är inte så förtjust i animé, jag har en tendens att tröttna på jättemonsterfilmer, för att inte tala om bisarra japanska genrefilmer, som VAMPIRE GIRL VS FRANKENSTEIN GIRL och RISE OF THE MACHINE GIRLS, och de J-horror-filmer som kom i RINGUS kölspår blev snart tjatiga.

… Men så upptäckte jag J-rock och J-metal, och det var som att öppna portarna till en väl gömd, okänd guldgruva. Rockmusiken och hårdrocken dog aldrig, den flyttade till Japan. America invented it, the UK improved on it, Japan perfected it. Dessutom: det är otroligt många kvinnor som ägnar sig åt rockmusik i Japan. Det finns häpnadsväckande många rock-, punk- och metalband med enbart kvinnliga medlemmar, och det kommer nya precis hela tiden. Det känns lite grann som att när de här bandmedlemmarna var små och fyllde år, sa deras föräldrar inte ”Grattis på födelsedagen, här får du ett presentkort på ridlektioner”, eller något annat klyschigt och flickigt, utan ”Grattis på födelsedagen, här får du en elgitarr”.

Att det ser ut så här är inte enbart, men till stor del antagligen BABYMETALS förtjänst. Miku Kobato, som startade Band-Maid, har sagt att hon främst inspirerats av Sheena Ringo, en legendarisk artist med en lång karriär, men BABYMETAL visade vägen för många av de andra banden, de visade med all önskvärd tydlighet att det fanns ett behov och en efterfrågan.

Som så många andra upptäckte jag BABYMETAL när videon till deras låt ”Gimme Chocolate” blev viral 2014. Jag såg den och tänkte, som alla andra, vad i helvete är det här? Det här är ju jättekonstigt! Ett band spelar brutal metal medan tre glada småflickor studsar omkring och sjunger en poplåt om att det är gott med choklad, men man ska inte äta för mycket, för då kan man bli tjock. 2014 hade BABYMETAL funnits i fyra år. Deras första låt, ”Doki Doki Morning”, handlar om att man inte får försova sig på morgonen när man ska upp och gå till skolan.

Det här var fascinerande. En kombination av två olika musikgenrer som inte borde funka, men som ändå gör det. Catchy och kul låtar – fast jag tyckte samtidigt att det var lite fånigt. 2016 skrev jag en Åsa-Nisse-serie, tecknad av Patrik Norrman, i vilken det förekommer två hårdrockare, varav den ena har en BABYMETAL-T-shirt. Jag tryckte att det var roligt med en stor, tuff hårdrockare iförd en BABYMETAL-tröja. Den andra killen har en Trojan-tröja, det engelska bandet Trojan ville stava bandnamnet lite tufft, med prickar över o:et, som Motörhead, så enligt deras logga heter de Tröjan, vilket förstås är otroligt festligt.

Det var väl ingen som förväntade sig att BABYMETAL fortfarande skulle existera 15 år efter att gruppen sattes samman, fortfarande med Su-metal och Moametal som medlemmar, Yuimetal byttes ut mot Momometal. BABYMETAL var förstås mest en gimmick till en början, och det var ett konstruerat band, en idolgrupp, som de kallas i Japan. Producenten och metalentuaiasten Key Kobayashi, ”Kobametal”, fick en idé och skapade BABYMETAL. Namnet åsyftar inte det faktum att medlemmarna var barn, utan att musiken skulle vara något helt nytt, en pånyttfödelse av heavy metal. Kawaii Metal: gullig metal. Kobametal ville även att unga flickor i Japan skulle upptäcka- och börja lyssna på metal.

BABYMETAL blev med tiden Japans största band, och vad som hänt under dessa 15 år, är att de gått från att vara ett kul plojband till att bli ett konstnärligt framstående band – vilket jag hävdar på fullt allvar utan att skämta. Deras låtar är alltid välskrivna och de håller sig aldrig till en och samma genre; de varierar sig ständigt, numera är flickorna ibland involverade i låtskrivandet, och the Kami Band; bandet som spelar med BABYMETAL, har alltid bestått av några av branschens bästa musiker. Fram till 2019 fanns det två Kami Band, ett japanskt och ett västerländskt; West Kami Band, bestående av amerikaner, som turnerade med BABYMETAL i Europa och USA. Numera verkar West Kami Band även spela i Japan. Till detta kommer att Su-metals röst mognat under dessa 15 år, hon har fyllt 27 och hon låter fortfarande ung, men hon har en otroligt stark och vacker röst, och hon kan sjunga och dansa samtidigt. BABYMETAL är ren och skär professionalism på alla plan, och de tre medlemmarna är synnerligen begåvade och älskar det de gör.

Nu är det ju som så att hårdrockare är ett rätt konservativt släkte. Att gilla en kul grupp som BABYMETAL går förstås inte för sig. Det finns massor med gamla hårdrockare som tycker att allt som gjorts efter 1983 är skit, det finns det som är snäppet värre och tycker att allt efter 1975 är skit. Det finns det som tycker att KISS förstörde allt när de släppte sin första platta 1974. Det är många som inte kan acceptera att flickor spelar hårdrock, framför allt inte unga flickor från Japan. Det spelar ingen roll att många av BABYMETALS låtar är extremt hårda, men försedda med flickröster. Allting måste vara tufft och grabbigt, tycker de konservativa. Ibland poserar folk som Alice Cooper, Till Lindemann och Rob Zombie med BABYMETAL och uttalar sig positivt om dem, och då blir en del gamla hårdrockare upprörda och kallar de gamla legenderna för svikare, än värre var det när Rob Halford från Judas Priest hade mage att uppträda tillsammans med BABYMETAL. Det är lite grann som på 70-talet, när Deep Purple-, Black Sabbath- och Led Zeppelin-fans spydde galla över KISS. Även moralens väktare hatade KISS på den tiden och här i Sverige avskyddes de även av vänstern, som även gav sig på ABBA.

Men självklart kan ett band inte hålla på i 15 år, som BABYMETAL, eller 50 år, som KISS, om de inte är bra, om de inte har något speciellt, något utöver det vanliga; något mer än en gimmick. Många hävdar att BABYMETAL inte är ett riktigt band, eftersom de inte spelar instrumenten själva. Men det är ju ungefär som att hävda att The Supremes inte var ett riktigt band, eller ABBA – för medlemmarna i ABBA spelade vare sig bas eller trummor, och de hade med sig en stor orkester när de turnerade. Dessutom dansar BABYMETAL medan de sjunger, det är mer än man kan säga om Judas Priest.

En rolig grej är att en del anklagar BABYMETAL-låten ”Road of Resistance” för att vara ett plagiat på Dragonforces låtar. Det är bara det att Herman Li and Sam Totman från Dragonforce var inblandade i låten. En annan rolig grej är att en kille som kallar sig MEGMETAL har skrivit låtar åt både BABYMETAL och det ibland sanslöst hårda metalcore-bandet Hanabie.

För 7-8 år sedan klickade jag på en av länkarna som dök upp upp en BABYMETAL-video på YouTube, och då började algoritmerna att spinna loss. Band efter band dök upp och jag blev helt besatt av japanska rock- och hårdrocksband – med kvinnliga medlemmar. De här banden är ju liksom bättre än allt annat, på flera plan. Många av banden ligger alltid på next level; musikaliskt är det svårt att mäta sig med dem. Visst, precis som med mycket annat görs det stora mängder skit även i Japan, och många musikfabriker försöker konstruera nya band; nya BABYMETAL- och Band-Maid-varianter, vilket sällan blir bra. De flesta banden är inte konstruerade av producenter, medlemmarna är välutbildade musiker och ibland har de skolade sångerskor.

En sak jag uppskattar med dessa japanska band, är att vi slipper töntfaktorn. Banden här i väst vill ju ofta framstå som tuffa och farliga – eller som något något slags världssamvete, och uttalar sig om världsläget. Som vuxen tycker jag mest att de framstår som töntiga, ibland lite genanta, de blir enkla mål om man vill driva med hårdrockare. De här japanska tjejerna försöker aldrig se tuffa och farliga ut – men de är så skickliga musiker att de blir tuffa ändå, ibland framstår de nästan som gudinnor när de framträder och dyrkas av sin entusiastiska publik. Förutom att skriva- och framför musik, är deras intressen oftast tecknad film, TV-spel, mat, godis och bakelser. De ser alltid ut att ha kul när de uppträder, de ler och skrattar, vilket jag verkligen uppskattar.

Jag har aldrig varit någon större anhängare av power/speed/thrash metal; jag lyssnade en del på Iron Maiden på 80-talet, men köpte aldrig några skivor med dem. Jag köpte Judas Priests ”Screaming for Vengeance”. Idag lyssnar jag på en del i den genren – Lovebites och Hagane är de enda power metal-band jag verkligen gillar. Någon gammal uv hävdade att om Lovebites kommit för 40 år sedan, hade de varit det största metalbandet. Gitarrduon Midori och Miyako tillhör de bästa gitarristerna någonsin; jag skulle kunna sitta en hel dag och se dem duellera med sina gitarrer. Miyako är dessutom ett geni, som spelar flera instrument och skriver de flesta av låtarna, ibland framför hon även klassiska metallåtar på flygel och får dem att låta som Chopin, hon började spela piano när hon var tre. Jag skulle även kunna sitta en hel dag och se på när Junna i Hagane spelar trummor. En intressant grej jag kommit fram till när det gäller de här två banden, är att om man ersätter det snabba, elektriska metalkompet med en traditionell orkester, låter melodierna lite grann som franska chansoner; det skulle ibland kunna vara Mireille Mathieu-låtar. Asami i Lovebites och nya sångerskan Nagi i Hagane sjunger passionerat och med stor inlevelse.

Bästa bandet, tycker jag, är Band-Maid. Jag har kommit fram till att Band-Maid är världens bästa band någonsin. De är osannolikt skickliga musiker som inte håller sig till en genre, och ibland finns det ett stänk punkrock i deras låtar, vilket tilltalar mig. Habanie tillhör också de bästa banden, liksom Trident och fiolrockbandet East of Eden, ett ganska nytt band som alltid får mig att tappa hakan. Junna var med i Trident ett kort tag för en del år sedan. När basisten Miho lämnade Lovebites och de letade efter en ersättare, hade de en världsomfattande tävling; alla som ville kunde ansöka. Jobbet gick till den då 20-åriga Fami, som är runt 15 år yngre än de andra i bandet, och som hade hundratusentals följare på YouTube, där hon delade videor i vilka hon spelar elbas. En av finalisterna var en tjej som heter Kanade, hon är djuriskt duktig, men det föll på att hon bara var 15 år, och de kunde inte ha en skolflicka i bandet. Men, nu är Kanade med i ett annat band, det charmiga pop-punkbandet NEKI!, som debuterade våren 2024. Wakazaemon, som spelade bas i East of Eden, lämnade bandet i november förra året, bland annat för att kunna turnera med före detta Megadeth-medlemmen Marty Friedman, och redan i december presenterades hennes ersättare, det grymt duktiga Mina, som tidigare varit med i Girlfriend, och liksom Fami delat basvideor på YouTube. Se där! efter att ha lyssnat på japansk musik i 7-8 år håller jag nu koll på vad som händer. Och då har jag inte ens nämnt Nemophila, vilka jag tycker tappade en hel del när gitarristen Saki lämnade bandet för ett år sedan. Punkbandet Otoboke Beaver har jag inte heller nämnt, ej heller det nya, smått bisarra och nästan skräckbetonade kawaii metal-bandet Mellows, vars gitarrist Sally ät med i flera olika band.

… Men, men, men, stammar ni. Den här nya filmen? Skulle inte det här vara en recension av BABYMETAL: LEGEND 43 – THE MOVIE? Jo, jösses, det höll jag på att glömma bort. Ha, det här blev en artikel om japansk rock istället! Nå, låt oss ta en titt på den här filmen, som regisserats av Hiroya Brian Nakano.

Det här är en konsertfilm, vi får se den sista konserten i BABYMETALS världsturné 2023-2024, vilken samtidigt visst är deras allra första konsert i Okinawa. Om det är exakt hela konserten vet jag inte, filmen är bara 81 minuter lång och det känns som om konserten kortats.

Den konstiga titeln ”Legend 43” anspelar på det mytologiska djuret Shisa; en korsning mellan hund och lejon, som beskyddar Okinawa. Shisa uttalas likadant som när man säger 4-3 på japanska. Inne i konsertlokalen finns ett gigantiskt Shisa-huvud och föreställningen inleds med att dess mun öppnas och BABYMETAL kliver ut ur gapet.

I vanlig ordning inleder de med ”Babymetal Death”, sedan följer en rad av deras mest kända låtar. Majoriteten låtar är från de senare plattorna, vilket innebär en del brölig industrirock, med låtar som ”Maya” och ”BxMxC”. Su-metal sjunger bättre än någonsin. Jag gillar kombinationen av vackert och brutalt – det är som italiensk skräckfilm och giallo. Jag gillar Dario Argento och de andra bland annat för att filmerna är onda, grymma och vackra – samtidigt.

Själva konserten är kanske en liten aning avslagen – vilket jag tror beror på lokalen. Det är långtifrån den största konsertlokal BABYMETAL framträtt i, när kameran sveper runt därinne ser det ibland märkligt litet ut och glest med folk, även om det är fullsatt – stället har bara plats för 5 000 pers, att jämföra med andra arenor i Japan där de ibland framträtt inför 20 000-30 000 pers, kanske ännu fler.

Min främsta invändning mot den här konsertfilmen, är att kameran nästan aldrig är stilla, och klippen är alldeles för snabba. Kameran flyger hela tiden omkring, vinklarna ändras konstant, och det är ibland svårt att se vad som händer på scenen. BABYMETALS shower bygger till stor del på koreograferad dans, men det är svårt att se koreografin här, dessutom missar kameran en hel del; när de dansar till ”Headbanger” får vi plötsligt istället se publiken, och när Su-metal inför ”Road of Resistance” som vanligt kommenderar publiken att skapa en Wall of Death, får vi se henne göra detta, men sedan missar kameran att filma killarna som kutar runt i denna moshpit.

Framförandet av låtarna ska jag inte klaga på, och Su, Moa och Momo är lika glada och entusiastiska som alltid.

Antalet biovisningar av filmen är nog inte stort, men den visas i ett flertal städer över hela landet. Om det blir fler än en föreställning per biograf vet jag inte.

(Biopremiär 28/2)