Streaming: Peter Five Eight

Kevin Spacey är numera en skådespelare Hollywood – och andra – inte vill ta i med tång. Detta efter att han blivit anklagad för att ha förgripit sig på män. Det var väl 2017 fallet Spacey uppmärksammades, eftersom det var då Ridley Scott klippte bort Spaceys scener i ALL THE MONEY IN THE WORLD för att spela in dem på nytt med Christopher Plummer i rollen. Plummer Oscarnominerades för sin insats.

Hur det gått med fallet Spacey vet jag inte riktigt, han frikändes 2023, men nya anklagelser kom fram 2024. På filmfronten har det varit ganska tyst om Spacey sedan 2017.

PETER FIVE EIGHT skulle bli Kevin Spaceys återkomst till filmen – men efter att ha spelats in 2021 (som anges som copyrightår sist i eftertexterna), lades filmen på hyllan. Den fick inte distribution förrän 2024 – och nu, 2026, finns den att hyra i Sverige. En italiensk film Spacey medverkade i, L’UOMO CHE DISEGNÒ DIO, hann få premiär under tiden – jag har inte sett den, men den regisserades av Franco Nero, som även gör huvudrollen, och bland övriga medverkande ser vi Robert Davi och Faye Dunaway.

… Men PETER FIVE EIGHT har jag sett.

Tycka vad man vill om Kevin Spacey som människa, men det går inte att förneka att han är en av Amerikas främsta skådespelare. Därför känns det lika konstigt som tragiskt att se honom i en film som PETER FIVE EIGHT.

Jag vet inte vad den här filmen kan ha haft för budget, men det är en (med amerikanska mått mätt) lågbudgetfilm; jag gissar att den kostade runt $5 miljoner, och för manus och regi står Michael Zaiko Hall. PETER FIVE EIGHT är något slags noir-doftande thriller komedi – noir-stämningen märks främst på den Bernard Herrmann-inspirerade filmmusiken, som brölar mest hela tiden – den blir efter ett tag riktigt irriterande.

Kevin Spacey står först i förtexterna, men huvudrollen görs av Jet Jandreau. Jag vet inte vem Jet Jandreau är, jag har inte sett henne i något tidigare, men hon är fullkomligt bedrövlig – hon är en av de sämsta skådespelare jag sett. Dock har hon producerat den här filmen, så det gick väl inte att kicka henne. Övriga skådespelare i filmen är inte mycket bättre, men undantag för Rebecca De Mornay och Jake Weber, vilka ju är riktiga skådespelare.

Jet Jandreau spelar den glamorösa mäklaren Sam, som bor i en liten ort uppe i bergen. Hon är gift med en försupen slusk som vägrar skaffa jobb – och Sam har själv blivit alkoholist, något hennes kollegor inte uppskattar.

Sam visar sig sitta på en del hemligheter få känner till, inte ens hennes make. Dessa hemligheter leder nu till att en mystisk och skurkaktig man (Weber) i en annan stad anlitar något slags hitman, Peter (Spacey), för att knäppa Sam. Peter dyker upp och beter sig besynnerligt. Av någon anledning jag inte kommer ihåg (kanske fanns det ingen anledning) dödar Peter inte Sam på en gång när han hittar henne. Istället köper han ett hus på andra sidan gatan från henne, där han flyttar in, och han förför en brutta spelad av De Mornay för att komma åt Sam.

Den här filmen är verkligen dålig. Jag undrar vad Kevin Spacey tänkte när han tackade ja till projektet. Han lär vara pank och har sålt alla sina hus, och är desperat efter pengar, men han är trots allt Kevin Spacey, han borde inte tacka ja till vad som helst – inte ens Nicolas Cage tackade ja till allt mög som kom i hans väg när han var desperat efter pengar; Cage var med i många dåliga filmer, men inte så här dåliga. PETER FIVE EIGHT tar sig något under den tredje akten, när det blir lite mer action, och ett par scener med Spacey och De Mornay är nästan lite bra, men det kan inte rädda denna sumprulle. Så fort Jet Jandreau medverkar blir det skolteater – och hon är med mest hela tiden.

En tanke som slog mig: om gamla fina PM Entertainment; 90-talets bästa B-actionbolag, fortfarande existerat, hade de ju kunnat anlita alla dessa fallna filmstjärnor, som Kevin Spacey. Armie Hammer. Harvey Keitel, som gör alldeles för mycket skit numera. En sådan film hade blivit rätt fet – bilsprängaraction från PM Entertainment med Kevin Spacey som skurken. Mel Gibson kan göra en cameo. På 60- och 70-talen hamnade sådana här skådespelare i Italien och Tyskland – George Nader, som blev utfryst i Hollywood eftersom han var homosexuell, blev Tysklands populäraste skådespelare tack vare en lång rad Jerry Cotton-filmer.