Bio: Civil War

Foton copyright (c) Scanbox

Jag vet att en massa människor, i synnerhet folk som är yngre än jag, älskar filmer från filmbolaget A24, men själv drar jag mig för att se deras filmer. Det är lite oroväckande när det står A24 på en ny genrefilm. Det finns en rad undantag, till exempel Ti Wests filmer, men ofta är A24:s filmer irriterande eller pretentiösa, eller irriterande och pretentiösa.

Krigsdramat CIVIL WAR är den dyraste film A24 producerat, den gick loss på 50 miljoner dollar. När jag skriver det här ligger filmen på första plats på den amerikanska biotoppen. Det här är en film som ser dyr ut, med många imponerande scenerier.

… Men det här är en film av Alex Garland. Därför ska man inte förvänta sig ett rakt drama, eller en actionthriller – trailern är lite missvisande. Detta är Garlands fjärde film som regissör, hans förra film var den rätt jönsiga MEN, en film som inte funkade speciellt bra, och filmen dessförinnan; ANNIHILATION, såg jag inte ens klart, jag tyckte den var irriterande och pausade filmen efter en stund, och sedan blev det aldrig av att jag fortsatte att titta. Garland skrev även manus till 28 DAGAR SENARE och DREDD, jag gillar den sistnämnda.

CIVIL WAR betyder förstås inbördeskrig och denna nya film skildrar ett inbördeskrig i USA i den nära framtiden, men det skulle kunna vara ett samtida USA. Allting är väldigt vagt, orsakerna till kriget är vaga. Båda sidor ger intryck av att vara ungefär lika onda och skoningslösa. Rebellstyrkor är på väg mot Washington DC, där Vita huset ska intas och presidenten (Nick Offerman) ska störtas.

Kirsten Dunst spelar den välkända men trötta och cyniska krigsfotografen Lee Smith. I början av filmen räddar hon livet på den unga tjejen Jessie (Cailee Spaeny) när en självmordsbombare slår till i New York. Jessie vill också bli fotoreporter och har Lee som idol och förebild. Tillsammans med sin kollega Joel (Wagner Moura) tänker Lee ta sig till Vita huset, med sig har de sin mentor Sammy (Stephen McKinley Henderson), en äldre, överviktig man; hans fysik är inte optimal för resan. Sammy säger att the Western Forces; Texas och Kalifornien, samlas i Charlottesville, varifrån de ska bege sig till huvudstaden.

Jessie lyckas övertala Joel och Sammy till att låta henne följa med på resan, vilket Lee motsätter sig. Hon tror att Jessie är en tonåring, men enligt en replik är hon 23 (Spaeny är 25, men ser yngre ut). De fyra ger sig av i en bil märkt ”press” och de färdas genom en krigshärjad värld. Det här skulle kunna vara vilket krigshärjat land som helst i världen, det skulle kunna vara Mellanöstern. Lee har gett upp hoppet om mänskligheten. Världen är avhumaniserad, båda sidor dödar skoningslöst, civila rebeller torterar och mördar för skojs skull. Någon ”god” sida, vad det nu innebär, verkar inte existera. Regeringen ska inte tillfångatas, de ska skjutas på fläcken även om de är obeväpnade.

Under filmens första hälft kom jag på mig med att snegla på klockan några gånger. Trots all dramatik tyckte jag att det var märkligt tråkigt och oengagerande, vilket främst beror på att Garland inte gjort en rak film, hans skildring av kriget är nästan dokumentär – på gott och ont. I början får vi ett flertal scener där folk sitter och pratar, och sedan … fortsätter de att prata, och det leder ingenstans. Visst, det leder till en viss karaktärsfördjupning, men samtidigt är filmen stillastående. Vid ett tillfälle anländer de fyra huvudpersonerna till ett stort flyktingläger för civila. Här stannar filmen plötsligt upp helt under en lång dialogscen som är besynnerligt träig och tråkig. Här telegraferas även slutscenerna på ett osmidigt sätt.

Men: flera scener är otroligt starka. Här finns en väldigt lång och intensiv scen där reportrarna råkar på en handfull riktigt, riktigt onda soldater, anförda av Jesse Plemons (som i verkliga livet är gift med Kirsten Dunst), som påstår sig vara patrioter. Här blir det svettigt spännande på riktigt. En scen där de fyra anländer till en liten stad där alla försöker leva som de alltid gjort, de struntar i kriget, är intressant, och det är synd att det inte görs mer av detta innan färden mot Charlottesville går vidare.

Filmens sista akt är ren krigsaction i Washington DC och det är spektakulärt. Datoranimatörerna har jobbat i skift när monument och byggnader skjuts och sprängs i bitar. Återigen är skildringen intensiv. Under resans gång har den tidigare så cyniska Lee mjuknat och blivit alltmer uppgiven, medan den unga Jessie blivit alltmer cynisk.

CIVIL WAR pendlar mellan att vara chockerande och omskakande, och märkligt oengagerande och småtrist. Garland visar upp människans beteende under extrema omständigheter, avhumaniseringen, men jag känner ingenting för huvudpersonerna, jag bryr mig inte. Den egentliga storyn är tunn, fyra personer tar sig från punkt A till punkt B. Jag hade förväntat mig att Garland skulle göra ett större politiskt ställningstagande, men det skippar han nästan helt – jag tycker att presidenten påminner om Trump, men tydligen är det inte meningen om man får tro Garland. Här finns även vissa drag av apokalyptisk zombiefilm, men utan zombies.

Jag funderade på filmen några dagar innan jag skrev denna text och kom fram till nedanstående betyg.