Bio: Vincent Must Die

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag hade vissa förväntningar på Stéphan Castangs film VINCENT MUST DIE, som i original heter VINCENT DOIS MOURIR – man kan ju fråga sig varför den fick en engelsk titel i Sverige. Dög inte VINCENT MÅSTE DÖ? I vilket fall, den här filmen tävlade i Semaine de la critique i Cannes förra året, och den tilldelades Silverméliesen på Neuchatel Fantastic Film Festival.

Genren är skräck. Skräckthriller. Skräckthriller med vissa drag av komedi. Det här är en zombiefilm utan zombies.

Karim Leklou spelar Vincent Borel, som en dag sitter på sitt jobb och skämtar med en praktikant, skämtet är lika uselt som misslyckat, det upplevs som direkt oförskämt. Kort därpå kommer plötsligt praktikanten fram till Vincent och slår honom i skallen med en laptop. Vincent förstår inte varför han attackerades och praktikanten vet inte varför han gjorde det han gjorde.

En kort tid senare attackeras Vincent igen, denna gång är det en arbetskamrat som hugger Vincent i handen med en penna. Arbetskamraten vet inte varför han gick till angrepp. Därefter eskalerar det. Ett flertal människor blir våldsamma när de får syn på Vincent, om Vincent möter deras blick attackerar de och försöker döda Vincent, som tvingas hålla sig undan.

Efter ett tag träffar Vincent en man med samma problem. Mannen har hållit sig undan i åtskilliga månader. Vincent får även veta att det finns ett nätverk för de som inte blivit ”smittade” av vad det nu är som far i folk. Vimala Pons spelar servitrisen Margeaux som Vincent träffar under handlingens gång.

VINCENT MUST DIE känns som en TWILIGHT ZONE-episod som dragits ut till nästan två timmar. Det börjar bra, första akten är bra, men andra akten tyckte jag var väldigt seg och jobbig – eftersom det hela blev för repetitivt. Jag gäspade och tittade på klockan, jag tänkte att nu måste väl filmen ändå snart vara slut, men vi var bara halvvägs. Under den tredje och sista akten blir det bra och underhållande igen, men här tar filmen en ny vändning och blir något i stil med Richard Mathesons ”I Am Legend”, eller snarare 70-talsfilmatiseringen av denna bok, THE OMEGA MAN. Hela Frankrike (och hela världen?) har drabbats av en oförklarlig våldsvåg, Vincent och Margeaux reser genom denna värld.

Det går säkert att läsa in en hel del i Castangs film, men allegorin är inte lika tydlig som i till exempel George A Romeros zombiefilmer. Mest känns det här som en allegori för så kallade drev, Vincents misslyckade skämt i början feltolkades och en snöboll sattes i rullning, det hela växer sig större och större, det blir oproportionerligt stort, en skitsak har blivit till något som handlar om liv och död. Dock blir det det hela en betydligt mer traditionell zombiefilm under den tredje akten, med zombierna ersatta med rasande människor.

Vincent och Margeaux inleder ett förhållande. Ett ganska kinky sådant. Det föreligger hela tiden risk att Margeaux ska drabbas och attackera Vincent – därför måste hon kedjas fast med handklovar när de har sex. För att inte möta Vincents blick måste Margeaux ibland även ha ögonbindel.

Jag hade förväntat mig att VINCENT MUST DIE skulle vara bättre och jag tror nog att storyn hade gjort sig bättre som ett kort inslag i THE TWILIGHT ZONE, men som helhet är väl det här ändå rätt okej.

Filmen innehåller ett långt slagsmål i bajs. Slutscenen skulle nästan kunna leda rakt in i Lucio Fulcis ZOMBIE FLESH EATERS.

(Biopremiär 12/4)