Bio: Ett hjärta är alltid rött

Foton copyright (c) Folkets Bio

I augusti förra året skrev jag en lång text om 1980-talet här på TOPPRAFFEL! – du hittar den HÄR. Den handlade mest om serier, serietidningar, fanzines och videofilmer. Musik nämnde jag bara lite grann, eftersom texten skulle blivit för lång och ofokuserad om jag betat av även det ämnet. Musik var en stor del av mitt 80-tal. Men eftersom dokumentären ETT HJÄRTA ÄR ALLTID RÖTT, i regi av Balsam Hellström, nu går upp på bio, får jag nu tillfälle att skriva om musik.

Jag minns när jag började lyssna på Ebba Grön. Det var den 15:e februari 1983. Året efter att Ebba lagt av. Anledningen till att jag inte lyssnade på Ebba Grön tidigare hade främst med min ålder att göra – jag var fjorton år när de lade av och jag var bara ett barn när de härjade som värst åren runt 1980. Den 15:e februari 1983 visades Johan Donners film EBBA THE MOVIE från 1982 på TV2. Anledningen till att jag såg den var egentligen inte Ebba Grön – jag såg den för att även Dag Vag medverkade.

Det känns lite konstigt så här mer än 40 år senare, men 1982 började jag att lyssna på Dag Vag. Jag fick deras album ”7 lyckliga elefanter” i födelsedagspresent det året. Jag tycker verkligen inte om reggae, reggae är bland det absolut värsta jag vet, bredvid en massa andra musikgenrer jag också tycker är det värsta jag vet. Av någon anledning gick Dag Vag hem hos mig. Enligt Stig Vig berodde det på att de spelade rockreggae – det skrev Stig Vig själv i en kommentar till ett inlägg här på TOPPRAFFEL! för fjorton år sedan (när jag exporterade bloggen till WordPress försvann alla namn från kommentarerna, det står ”Anonym” istället, men det är alltså Stig Vig som kommenterar).

Jag såg alltså EBBA THE MOVIE och tyckte att Ebba Grön var ett betydligt bättre band än Dag Vag. Jag hade hört Ebba tidigare, men inte riktigt intresserat mig för dem. Jag lånade Ebba Gröns sista studioalbum på biblioteket, det som kom 1982 och som bara heter ”Ebba Grön”, och som Stry Terrarie kallar ”Tapetskivan”. Den första LP:n med Ebba Grön jag köpte, var ”Samlade singlar 78/82”, som kom 1983 och som innehöll, just det, alla singlar bandet släppt. ”Tapetskivan” låter mer som Imperiet och Stry, än som det tidiga Ebba Grön.

1983 reste Imperiet sig ur askan efter Ebba Grön. Imperiet var det första band jag lyckades följa redan från starten – och jag följde dem till slutet 1988. Här pausar jag och tittar på vad jag nyss skrev. 1983 till 1988? Fem år? Var det allt? Flera av de nya band jag lyssnar på nu har hållet på längre än så. Jag minns det som att Imperiet existerade längre än så – eftersom de var en så stor del av mitt liv.

Jag minns inte om jag köpte Imperiets första singel ”Alltid rött, alltid rätt” när den kom. Däremot fick jag debutalbumet ”Rasera” i julklapp 1983. Jag minns att jag på julaftonskvällen gick upp på mitt tonårsrum på vinden och lyssnade på plattan på min ärvda stereo från 70-talet.

En grej jag tänker på så här i efterhand, är att det fanns en hel del i låttexterna jag inte kunde relatera till, framför allt i Ebba Gröns texter. Jag hade aldrig åkte tunnelbana, jag visste inte vad ”tricken” var. Jag visste knappt vad en förort var när jag var barn. Förvisso kom mina föräldrar från arbetarklasshem, men de utbildade sig och jag växte upp i ett typiskt medelklasshem i en villa i Landskrona i Skåne. Malmö har förorter, men i Skåne ligger de flesta städer så tätt att det liksom inte finns plats för förorter, mellan städerna ligger det småorter och små samhällen. Jag tänkte på det en gång på 90-talet när lag lånade en lägenhet i en Stockholmsförort under en filmfestival – det tog en farlig tid att resa från denna förort in till centrum. Om jag rest lika länge i Skåne, hade jag hamnat i en annan stad, kanske rent av i Halland. Att Landskrona var en ganska hård arbetarstad var inget jag märkte av, vilket förstås berodde på att jag var barn och intresserade mig för roligare saker. Som Fantomen.

Jag köpte en väldig massa plattor i mitten av 80-talet. Det var ju så på den tiden, att om man upptäckte ett band som hållit på några år, så fanns alla deras tidigare skivor i butikerna. Om de inte fanns där, gick de att beställa från Ginza. Jag köpte alla singlar med Rymdimperiet, som var Thåströms och Strys hobbyband innan Imperiet. Jag köpte allt med KSMB och Docent Död och en massa andra band. Idag lyssnar jag aldrig på KSMB – jag gjorde ett försök häromåret, men jag tyckte inte att det höll alls. Däremot är Docenternas album ”Tid och lust” från 1984 fortfarande den bästa popplatta som släppts i det här landet.

Jag köpte musiktidningar, främst Schlager. Jag klippte ut artiklar ur dagstidningar. Jag markerade i kalendern när nya skivor skulle släppas. 1984 släppte Imperiet en mini-LP, den hade jag förbokat på Record Stuff. Samma dag den kom ut gick jag in till Tompa på Record Stuff. ”Var det Lustans Lakejer du skulle ha?” frågade Tompa och jag blev förnärmad. Han hade inte fått in skivan och jag fick vänta några dagar.

1985 släpptes ”Blå himlen blues”. Nu var Imperiets sound annorlunda. Det var mörkare. Kritiken var mestadels lysande, men samtidigt noterade jag i pressen att en massa gamla punkare gnällde. Vad är det här för jävla skit? tyckte de. Prententiöst trams!

Jo, Imperiet hade en tendens att bli pretentiösa, i synnerhet efter ett par år. Det blev alltmer teatraliskt, det blev Brecht och poesi. Jag tycker dock fortfarande att deras tolkningar av Bellman och Taube är tilltalande suggestiva, fast jag tyckte att det var konstigt att Imperiet spelades på Svensktoppen. Ibland fanns det även något dekadent över deras sound, vilket jag uppskattar idag.

Jag såg Imperiet live flera gånger. Jag såg den två gånger på Rio i Landskrona, det var en före detta biograf där jag tidigare sett min första James Bond-film. Jag minns att det nästan kändes overkligt att se Thåström i verkligheten. Han stod där, några meter framför mig, svetten nästan stänkte på mig. Thåström var något av en gud på 80-talet. Jag såg bandet ytterligare några gånger, bland annat på Liseberg.

När Imperiet lade av var det inte bara bandet som tröttnat. Jag märkte att jag också tröttnat. Det sista året, 1988, släpptes hela tre album; ett med engelska versioner av deras låtar, ett sista studioalbum, och en dubbel som går under namnet ”Studio/Live”. Jag köpte dem pliktskyldigast, men jag markerade inte längre släppdatum i kalendern – och jag hade faktiskt i princip glömt bort de här plattorna innan jag nu letade upp omslagen till dem. I synnerhet dubbeln hade jag förträngt. 1988 lyssnade jag på annat, det var under en period mycket The Cure och Sisters of Mercy och liknande.

Thåström gav sig på en solokarriär. Hans första soloplatta var väl så där, de senare var betydligt bättre. Jag tillhör de få som gillade hans industrirockband Peace, Love and Pittbulls på 90-talet, enligt uppgift var de ett kultband i Frankrike. Jag lyssnade mycket på industrirock på 90-talet. Fast idag känns 90-talet som ett svart hål. Jag hade blivit vuxen och tjänade pengar, så jag gick på en väldig massa konserter – men många av de band jag gillade kommer jag knappt ens ihåg, jag minns inte vad de hette, jag lyssnar aldrig på dem idag. Jag spelar aldrig skivor med Nine Inch Nails eller Ministry idag. Ganska nyligen upptäckte jag att Therapy? fortfarande existerar – jag trodde att de lade av 1996. Det är nästan likadant vad gäller film – jag ser sällan om 90-talsfilmer. När 90-talet blev 2000-tal tappade jag nästan musikintresset helt. Jag tyckte att allt i musikväg var så tråkigt. Det är först nu jag börjat intressera mig för musik igen, när jag upptäckt vad folk sysslar med borta i Asien. Och, jag har åter börjat lyssna på Rammstein efter en paus på ungefär 25 år.

Thåström är den artist jag sett live flest gånger. Men, nu har jag inte sett honom sedan 2010, då han uppträdde på Malmöfestivalen, och jag har inte brytt mig om hans musik sedan albumet ”Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal”, som kom 1999. På 2000-talet slutade han liksom att sjunga. Istället började han pratsjunga till suggestivt komp, och jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt. Här har vi en kille som kan skriva låtar och som kan sjunga, och så gör han inte det längre – och allting låter likadant. Jag upplever det som slappt och lite banalt. Det är lätt att parodiera en Thåström-låt, det räcker med att rossla fram en inköpslista, eller vad som helst, till ett långsamt komp.

… Nu har jag nästan skrivit en hel bok här, känns det som, och jag har ännu inte kommit fram till dokumentärfilmen ETT HJÄRTA ÄR ALLTID RÖTT. Vad tycker jag om den?

Jag tycker att det är en mycket bra film Balsam Hellström har gjort. Den fick mig att minnas allt det jag redogjort för här ovan. Den fick mig att minnas Imperiets låttexter, vilka jag kunde utantill på den tiden – idag kan jag inga låttexter alls, jag glömmer texter omedelbart. Filmen fick mig att sakna det som var bra med 80-talet – musikscenen och min entusiasm. Den fick mig även att inse hur längesedan 80-talet faktiskt är.

ETT HJÄRTA ÄR ALLTID RÖTT inleds nästan precis likadant som EBBA THE MOVIE. Det är Ebba Grön och bilder från Rågsved, kanske kommer några av klippen från Donners film. Ebba Gröns medlemmar pratar, bandets uppgång och fall betas av, innan det handlar om Imperiets uppgång och fall.

Jag inser att jag nog inte sett trummisen Fred Asp och keyboardisten Per Hägglund sedan 80-talet, jag har inte funderat på vad de gjort sedan Imperiet. De medverkar förstås i filmen och Hägglund har även bidragit med originalmusik. Basisten Christian Falk avled 2014, snuttar av hans sommarprat i P1, som sändes efter att han dött, hörs på filmens ljudspår. Gamle Ebba Grön- och tidiga Imperiet-trummisen Gurra Ljungstedt dyker upp, han har fortfarande en rätt punkig attityd och säger roliga saker, han klagar på en amerikansk producent som var ett hälsofreak och gillade ”nyttiga juicer och sån skit”. Den sympatiske Stry Terrarie medverkar överraskande mycket, han har mycket att säga och skrattar en hel del. Joakim Thåström är på strålande humör och är väl den som har mest att säga, och han skrattar jättemycket mest hela tiden – när det inte handlar om en del dumheter han säger sig ha gjort.

En stor del av filmen handlar om Imperiets turné i Latinamerika 1986, de spelade i Mexiko, Nicaragua och på Kuba. Faktum är att jag helt glömt bort detta. Antagligen för att jag var ointresserad när det skedde. Jag minns att Imperiet spelade i New York, men inte Latinamerika. Eller, jo, nu när jag påminns om det minns jag det förstås. Klippen från turnén är rätt intressanta och Thåström säger att det blev obehagligt efter ett tag, när de insåg att de utnyttjades i suspekta politiska syften. Pierre Schori, den gamle rockräven, intervjuas om den här tiden.

Hellströms film innehåller fler grejor jag glömt bort – samt en del grejor jag inte kände till. En lustig norsk manager figurerar. Vi får se klipp ur gamla TV-program – och jag minns några av de här klippen, jag såg programmen när de sändes. Bland annat en rätt pinsam intervju ur det rätt pinsamma musikprogrammet ”Gig”. En massa klipp ur tidningar flimrar förbi, och jag minns även många av dessa, framför allt rubrikerna.

Idag, 2024, lyssnar jag sällan på Imperiet – men det händer. Jag tittar ibland på de konserter som ligger på YouTube, framför allt den från 1985. Jag uppfylls av nostalgi. För ett antal år sedan var jag på en fest hos en kompis och där höll Stry en liten konsert i hallen. Han skrev några av de tidiga Imperiet-låtarna och det kändes onekligen häftigt att stå där, en meter ifrån honom, och önska låtar från ”Rasera”, vilka han spelade (fast han spelade mest annat).

Jag har några kompisar som fortfarande tycker att Imperiet var sellouts och alldeles för pretentiösa, eller alldeles för kommersiella, eller alldeles för pretentiösa och kommersiella. Men när jag åter lyssnar på deras gamla plattor känner jag att när Imperiet var som bäst var de jävligt bra.

… Och ETT HJÄRTA ÄR ALLTID RÖTT är en jävligt bra film, den är skickligt gjord och hattar inte omkring. Folk får tala till punkt. Filmen känns gedigen. Dessutom är den en trevlig resa tillbaka till 80-talet.

(Biopremiär 19/1)