Bio: The Hunger Games: Mockingjay – Part 1

Foton copyright (c) Murray Close/Nordisk Film

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY – PART 1 pressvisades inte i Malmö, så jag gick på en smygpremiär klockan 23.59 dagen innan den egentliga premiären (Fast på grund av reklam och trailers, drog filmen inte igång förrän kvart över tolv). Royals stora salong var nästan fullsatt, alla i publiken var tonåringar, och majoriteten var inte helt oväntat tjejer. Jag hamnade bredvid några rara töser, som undrade varför jag var där ensam. Jag berättade förstås varför jag var där; att jag skulle recensera filmen. En tjej undrade om jag inte tyckte att det var konstigt när det bara var en massa barn i salongen. Jag svarade att jag är härdad.

Efter filmen undrade töserna vad jag tyckte. Jag svarade ärligt: ”Den var skittråkig”. Tjejerna tittade på mig som om jag inte var klok. Jag redogjorde för alla mina invändningar. Tjejerna höll inte med. Inte alls.

… Men om man nu inte är tonårstjej och/eller hardcorefan, är MOCKINGJAY verkligen en oerhört tråkig film. Jag var inte speciellt förtjust i den första filmen, som kom 2012 och gjorde Jennifer Lawrence till superstjärna. Den andra filmen; THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE, som kom förra året, var sämre och upprepade i princip bara den första filmens händelser, och jag minns nästan ingenting av den.

Den sista boken i Suzanne Collins trilogi har styckats upp i två delar, antagligen i ett försök att dra ut på franchisen och tjäna så mycket pengar som möjligt. Francis Lawrence står återigen för regin och han har fått ur sig en långdragen, händelselös, utsträckt film. Den här gången förekommer inga hungerspel; den där märkliga framtidsdokusåpan där utvalda barn slåss med varandra tills alla utom en är döda – ett led i att stävja befolkningen i ett dystopiskt fascistsamhälle. Denna tredje film fokuserar på motståndsrörelsen, till vilken hjältinnan Katniss nu tillhör.

Katniss’ älskade; Peeta (Josh Hutcherson), befinner sig hos de onda styrande, och han har av allt att döma hjärntvättats. Han förekommer i regeringens propagandaprogram som TV-sänds. Rebellerna gör sina egna propagandafilmer, vilka sänds ut i smyg. I dessa besöker Katniss raserade städer för att visa vad det är president Snow (Donald Sutherland) egentligen sysslar med, och hon håller brandtal och uppmanar folket till revolt.

Ja, och detta är ungefär allt som händer under de två timmar filmen varar. Det händer nästan ingenting alls och det som faktiskt händer är extremt utdraget. Vi får se likartade och alldeles för långa scener flera gånger när rebellernas program spelas in. Actionscenerna är få och väldigt korta. Större delen av filmen utspelar sig antingen inomhus i mörka lokaler, eller i ruinstäder. Mitt i filmen utbrister Katniss plötsligt i en kampsång och rebellerna stämmer in, som vore detta LES MISÉRABLES.

Jennifer Lawrence tolkning av Katniss brukar anses vara strålande och jag känner en hel del kvinnor som älskar henne. Lawrence verkar vara en kul typ privat, men jag förstår verkligen inte varför figuren Katniss är så populär. Nu är jag förvisso en medelålders karlslok, men hon är ju fruktansvärt trist. Lawrence tar sig genom filmen med två ansiktsuttryck: lidande eller ledsen. Hon ska vara ”vanlig”, vilket innebär att hon aldrig gör coola saker. Fast mest gör hon ingenting. När någonting väl händer, är det alldeles för tamt och snällt, eftersom detta är en film anpassad för en mycket ung publik.

MOCKINGJAY är tillägnad Philip Seymour Hoffman, som hade spelat in nästan alla sina scener när han tidigare i år dog av en överdos heroin. Det känns konstigt att fortfarande se honom dyka upp på vita duken, men han gör förstås bra ifrån sig. Woody Harrelson återkommer som den försupne Haymitch Abernathy, Julianne Moore är rebellernas ledare, Liam Hemsworth är hunken som är olyckligt kär i Katniss, och även Elizabeth Banks och Stanley Tucci återkommer; den senares bisarra rollfigur är med alldeles för lite.

Francis Lawrences film är bara en enda lång transportsträcka till nästa film, som antagligen kommer att bestå av en stor slutstrid. Sveriges samlade tonårstjejer kommer väl att hata mig för vad jag tycker om den här filmen, men de får ursäkta. MOCKINGJAY är ett sömnpiller. Det är en ospännande film, den är klumpfotad, tråkig, humorbefriad, och med alla evinnerliga upprepningar är den tjatig. Jag hoppas att de tar sig i kragen i den fjärde och sista delen och bjussar på ordentligt röj så att jag vaknar till i biosalongen.

(Biopremiär 19/11)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//