Bio: Hemma

Foton copyright (c) MovieBoosters
HEMMA är den tredje filmen med Moa Gammel i huvudrollen jag ser på bio i år. Tre premiärer på ett halvår. Hon verkar vara överallt nu, Gammel. Hon är onekligen en både tjusig och begåvad skådespelerska – så är det inte läge att låta henne medverka i en riktigt bra film? TOMMY var okej, medan KÄRLEK DELUXE var under all kritik. Märkligt nog är SOMMAREN MED GÖRAN hennes hittills bästa film, och där har hon bara en biroll.
HEMMA, en film från för mig helt okända distributören MovieBoosters, är något av det konstigaste du kan se på bio i sommar. Eller i år. Jag blir inte riktigt klok på vad det hela är – och varför filmen går upp nu i sommar, mot TRANSFORMERS och andra blockbusters. För manus och regi står debutanten Maximilian Hult – och det här är en svensk-isländsk samproduktion. Jag får intrycket att de letat världen över efter olika filmkommissioner och finansiärer för att kunna göra den här filmen, som utspelar sig i Sverige men är inspelad på Island – vilket är oerhört tydligt. Det här ser inte som något annat än Island. Var i Sverige hittar vi sådant här platt landskap med sådana här hus? Förutom huvudrollerna, som innehas av svenskar, görs smårollerna av islänningar, vilket förklarar den märkliga svenska dialekt som talas i filmen.
Hults film börjar med att vi får se det äldre paret Frida och Yngve ha trevligt hemma i köket. Hon spelas av Anita Wall – och är inte det där Lars Lind? De säger ingenting. Så går de ut på en promenad – och då plötsligt trillar Yngve ihop, rullar nerför en brant och dör. Och jodå, visst var det Lars Lind! Kanske mest känd för att ha dubbat Jack Frank i Mac Ahlbergs porrfilm FLOSSIE (1974). Hans roll är minst sagt minimal här och helt dialoglös.

Moa Gammel spelar Lou, barnbarn till Frida och Yngve. Hon är en grå mus i trista kläder – och hon har issues. Hon är introvert. Hon har inga vänner. Hon är skum. Nästan autistisk. Hon bor hemma hos sin bittra morsa, som spelas av Lia Boysen – som bara är fjorton år äldre än Gammel. Det visar sig att morsan ljugigt om att Lous morföräldrar är döda sedan tjugo år tillbaka. Nu åker Lou till den märkliga lilla byn där Frida bor för att gå på begravning.
Tom Knutsson (Erik Lundqvist) heter en tjock och rödhårig pojke som pratar norrländska. Han är mobbad och råkar dyka upp på begravningskaffet. Han och Frida blir genast kompisar och umgås dagligen – som om han är en ny Yngve. Simon J Berger spelar Henrik, som jobbar på ett antikvariat. Lou bestämmer sig för att att flytta hem till Frida på obestämd tid och Henrik blir kär i denna kantiga, märkliga tjej. Alltmedan Tom och Frida hittar på tokigheter.
Jag har ingen aning om vad det här är för film. Vad har den för målgrupp? Jag ser att HEMMA har vunnit en rad priser på festivaler, men det säger ju inte så mycket. Filmen är inte dålig – den är bara märklig. Jag gissar att tanken är att göra något slags skruvad dramakomedi, kanske lite grann i i samma tradition som NEBRASKA – för att komma med en väldigt orättvis jämförelse. Men emellanåt påminner det mest om något slags minimalistisk barnfilm som skulle kunna visas på BUFF. Ibland lutar det åt väldigt udda romantisk komedi – och mot slutet blir relationen mellan Lou och Henrik rätt gullig.

Det är tre väldigt bra skådisar i huvudrollerna; Gammel, Berger och Wall, och det slår mig att det är väldigt sällan vi får se skådisar av Anita Walls kaliber på bio nuförtiden. Hon tillhör det gamla fina gardet – och idag finns det ju tyvärr inte kvar så många därifrån. Tyvärr kämpar de med träiga repliker och besynnerliga scener i den här filmen.
HEMMA är skjuten på Super-16, riktig film, alltså, vilket ju är sympatisk. Filmen har en trevlig grynighet à la EVIL DEAD. Här och var konstaterar jag även att filmen är repad och smutsig! Den här distribueras ju som digital kopia, således måste det ju vara filmnegativet de redigerat som repats. Det kändes allt ovant att se de de där strecken över bilden i en helt ny film.
Men! Det jag främst tar med mig från den här filmen, är det myckna kaffedrickandet. Jävlar, vad det dricks kaffe! De dricker kaffe i var och varannan scen. Så här mycket kaffe har inte inmundigats i en svensk film sedan MOLN ÖVER HELLESTA, och den kom 1956! (David Nessle skrev i ett nummer av Kapten Stofil en uttömmande artikel om kaffedrickandet i MOLN ÖVER HELLESTA) Jag gissar att man filmade HEMMA dygnet runt, med tanke på den ymniga kaffekonsumtionen. Kunde de sova? Fast i en scen dricker de te. De ville väl variera sig.

(Biopremiär 11/7)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

–>
http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js

var uri = ‘http://impse.tradedoubler.com/imp?type(img)g(18730132)a(1653233)’ + new String (Math.random()).substring (2, 11);
document.write(‘‘);