Bio: Love During Wartime

Foton copyright (c) Story
Vill ni se den här filmen måste ni skynda er. I Malmö visas den endast den 27:e och 28:e januari. I Göteborg visas den ikväll, den 24:e och den 25:e. I Stockholm har den redan visats, men går en gång till den 21:a februari. Nej, det här är alltså ingen repertoarfilm, utan tydligen något slags diskussionsfilm.
LOVE DURING WARTIME är en svensk dokumentär av Gabriella Bier om Jasmin och Assi. Hon är israelier, han är palestinier, och de har gått och gift sig. Vilket inte är helt okomplicerat. Dessutom bor hon i Berlin där hon dansar balett. Assi, som är konstnär, har ett helvete att få bo med sin fru, att få visum och grejor. Först motarbetas han av de styrande i Ramallah, där han bor, och sedan i Berlin. Han känner sig förföljd och gillar inte polisen i sitt hemland, och i Tyskland känner han av rasism. Dock har tyskarna inget emot Jasmin, som är judinna. Jasmin säger att tyska folket fostras att acceptera judar. Muslimer och svarta gillas inte.
Ett bättre namn på den här filmen vore REAL LIFE ISRAEL & BERLIN eller något ditåt. Detta är nämligen i mångt och mycket en dokusåpa. Strukturen är precis likadan. Eftersom filmen handlar om Israel- och Palestinakonflikten kommer folk att se på filmen med andra ögon och anse att den är ”viktig”, men det här liknar mest någon av de oräkneliga serier som går på TV där man får följa västerländska människor i olika länder, situationer och samhällsklasser. Större delen av filmen består av att Jasmin, Assi och deras familjer och vänner pratar om ditt och datt. De diskar. De lagar mat. De fikar. De går på möten. Det uppstår konflikter. Konflikter löses. Man skulle kuna dela upp filmen i tjugominutersavsnitt med cliffhangers. ”Kommer Assi att få sitt visum?”, ”Kommer Assi att få ställa ut sina konstverk?”, ”Kommer Jasmin att få träffa sina föräldrar igen?”, ”Kommer de att hitta någonstans att bo?”. Slutet blir nästan ett Hollywoodslut – filmen följer paret mellan 2006 och 2010, och efter alla motgångar får Assi stäla ut i Wien, galleristen köper samtliga skulpturer, de får bo gratis fyra år i en villa i Österrike och Assi börjar ta 1000 Euro eller mer för sina verk.
LOE DURING WARTIME visa i normalformat; det vill säga det nästan kvadratiska gamla ”TV-formatet” som filmer hade fram till 1950-talet. Större delen ser ut att vara filmad på VHS, ofta är bilden ur fokus, och ibland speglas filmteamet i fönster.
Bioversionen är 92 minuter lång och väldigt seg. En TV-version varar 56 minuter och funkar säkert bättre. Fast jag tycker att det här är väl tråkigt oavsett längd. Jag tycker att alla dokusåpor är tråkiga oavsett vad de handlar om.
Fast det är ju klart, jag är en extremt opolitisk människa och jag har inte ens funderat på att ta ställning i Palestinafrågan. Politiska aktivister kommer eventuellt att vallfärda.