Bio: The Three Musketeers

När jag var barn och skulle sova över hos farmor och farfar, brukade farfar läsa ur ”De tre musketörerna” när vi gick och lade oss. Det var ett utgåva från 1940-talet med väldigt spännande illustrationer – fast att hävda att farfar läste boken för mig är att ta i. Han läste lite här och var, en rad här, en rad där, hit och dit och utan något som helst sammanhang. Jag har aldrig fått hela boken uppläst, och även om jag senare själv haft den i bokhyllan, har jag aldrig läst den. Den verkar trots allt rätt mossig.

Däremot har jag självklart sett en massa filmatiseringar av Alexandre Dumas den äldres klassiker. På 70-talet visades sådant här ofta på TV. Eller – jag minns det som att det var ofta, fast egentligen var det nog rätt sällan. Det slog mig just att jag och mina kompisar kallade genren för ”fäktningsfilmer”. SCARAMOUCHE med Stewart Granger och Mel Ferrer var en stor favorit.

DE TRE MUSKETÖRERNA från 1948 med Gene Kelly är nog den jag mest kommer ihåg, men jag såg även andra versioner gjorda både tidigare och senare, ett par var till och med franska. Och självklart får vi inte glömma Richards Lesters fräsiga version från 1973, ofta klassad som den bästa fäktningsfilmen som gjorts. Dock har jag inga som helst minnen av brat pack-varianten från 1993, mer än att Bryan Adams framförde ett vedervärdigt ledmotiv.

Förutom dessa stora, kända versioner, finns det förstås en hel packe mindre obskyriteter; italienska och spanska B-filmer, och 1963 mötte Zorro de tre franska hjältarna i ett italienskt epos. Hur nu det gick till – Zorro levde flera hundra år senare. Sophie Marceau var D’ARTAGNANS DOTTER 1994, musketörerna dyker upp i MANNEN MED JÄRNMASKEN och 2001 kom den vedervärdiga THE MUSKETEER av Peter Hyams.

Paul WS Andersons splajsans nya THE THREE MUSKETEERS (notera att den fått behålla sin engelska titel) är urtypen för en film man inte får tycka om. Främst för att det är just Paul WS Anderson som gjort den. Men ärligt talat har jag inga större problem med Anderson. Jag tillhör inte hans fanklubb, men till skillnad från många rabiata, ofta yngre förståsigpåare, tycker jag att RESIDENT EVIL-filmerna är rätt kul, liksom DEATH RACE och en del annat. Ett annat skäl till att THE THREE MUSKETEERS självklart måste vara dålig, är att den är i 3D, bygger nästan helt på specialeffekter, och inte har så mycket med Dumas’ böcker att göra. Och jo, filmer av den här typen brukar ju vara påfrestande och ganska osebara.

Okej, stäm mig, men jag tyckte att Andersons variant var rätt … kul.

Milla Jovovich är Milady, och i den här upplagan är hon något slags actionhjältinna av samma slag som Zoe Saldana i COLOMBIANA, eller varför inte som Jovovichs Alice i RESIDENT EVIL-filmerna. Hon samarbetar med Athos (Matthew Macfadyen), Portos (Ray Stevenson) och Aramis (Luke Evans), som påminner om en superhjältegrupp; de har olika egenskaper och kan närmast liknas vid ninjor.

Jag trodde först att det var Orlando Bloom som spelade Aramis, men snart dyker Bloom upp som hertigen av Buckingham – och han ser precis ut som Luke Evans, fast med annan frisyr. Väldigt förvirrande. Se bilderna här intill.


Luke Evans som Aramis – eller är det Orlando Bloom?

Orlando Bloom som Buckingham – eller är det Luke Evans?

Som väl är bekant, är Milady en lömsk dam, så hon förråder de tre musketörerna och beger sig till England, där hon hänger med hertigen.

Samtidigt får vi träffa d’Artagnan (Logan Lerman), bondpojken på vischan som vill bli musketör och tränas av sin pensionerade musketör till farsa. I den här versionen är d’Artagnan verkligen en yngling, och inte en tvålfager 30-plussare. Fast den här Lerman liknar tvillingarna i JAG SAKNAR DIG, vilket gör att det hela känns lite konstigt. Hur som helst, så rider den tappre ynglingen till Paris, där han genast blir ovän med den onde Rochefort (Mads Mikkelsen med lapp för ögat), och snart även med de tre musketörerna. Fast efter att tillsammans med musketörerna ha nedgjort 40 soldater i kungen Ludvigs garde, blir de kompisar. d’Artagnan blir även förälskad i den väna Constance (Gabriella Wilde), drottningens hovdam.

Jag saknar dig!

Christoph Waltz är den illasinnade kardinal Richelieu som smider slemma planer, och minsann om inte ett inslag ur Dumas’ bok dyker upp: drottningens juvelsmycke stjäls! Det är väl det enda som känns igen. Förutom detta är det mest action och tjoflöjt. Buckingham har byggt sig ett luftskepp, vilket leder till bataljer i skyn. Inte helt oväntat lämnar slutet öppet för en uppföljare.

Musketörpuritaner lär tycka att detta är en skymf. Och jo, visst är THE THREE MUSKETEERS rätt dum. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är underhållande och kul, och framför allt är filmen extremt pampig att titta på. Filmen är inspelad i Bayern (vad hade ni väntat er?), men stora delar är förstås datorgenererat. 3D:n är på det hela taget utmärkt och om man struntar i en eventuella handling som kanske finns här någonstans, kan man nöja sig med att imponeras av scenerierna – och actionscenerna. De senare går i samma stuk som i RESIDENT EVIL; det är modernt, slow-motion, orealistiskt och väldigt långt från Gene Kelly. Fast när d’Artagnan väl möter Rochefort och de duellerar på Notre Dames tak känns det äntligen som en klassisk fäktningsfilm.

Jag tyckte bättre om THE THREE MUSKETEERS än den senaste PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmen – men det är jag nog ensam om. Fast det är ju klart, Milla var inte med i piratfilmen, och jag tycker alltid om Milla. I den här musketörupplagan sitter man förstås och hejar på den übercoola Milady. Til Schweiger är också med på ett hörn som Cagliostro.

Av någon anledning har den tyskproducerade THE THREE MUSKETEERS inte USA-premiär förrän den 21:a oktober.