Bio: Arkipelag

Foton copyright (c) Johan Paulin

I somras såg jag en gammal svensk komedi med manus av Sven Stolpe. Den var inte speciellt rolig, vilket bland annat berodde på att Sven Stolpe inte gjort sig känd som en större humorist.

Sven Stolpe var morfar till Alex Schulman, som nu regidebuterar med filmen ARKIPELAG, vilken utsetts till Sveriges Oscarbidrag. Av någon anledning hade jag fått för mig att det här skulle vara en komedi, antagligen beroende på dess affisch: två av de tre huvudrollsinnehavarna ser glada ut, och under dem ser vi en gädda med en smällare i munnen. Jag fick lite buskisvibbar.

Det visade sig att trots ett par lite skojiga scener, är ARKIPELAG allt annat än en komedi. Det här är en feel-bad-film. En film om mobbing. Elände och mörker. Huruvida Alex Schulman är en större humorist har jag ingen aning om — jag har ingen som helst relation till Alex Schulman. För mig är han bara någon som diskuteras i media, en man som många verkar hata. Jag har aldrig konsumerat hans bloggar eller annat han ägnat sig åt, jag har alltid varit noll intresserad. Han har gett ett osympatiskt intryck, det är allt jag har att säga om honom.

ARKIPELAG utspelar sig på ett sommarläger på en ö — kallas det fortfarande kollo? Fast kollo är kanske när ungarna är där en längre tid, i den här filmen är det en högstadieklass som ska vara där tre nätter.

Jag har aldrig varit på kollo. Eller läger. Det närmaste är konfirmationslägret en natt på prästgården på Ven. Jo, jag är konfirmerad — jag visste inte att det är frivilligt. Vår präst, Karl-Erik, såg ut som Bela Lugosi. Han anordnade tipsrunda i matsalen, vi gick från bord till bord, och han visade film på Super-8, bland annat GASEN I BOTTEN, HERBIE, och vi somnade under predikan i kyrkan. Men jag överlevde. Dock har jag alltid fasat för kollo. Tvingas bo med andra ungar på ett läger. Aktiviteter och lekar och skit. Som barn hatade jag att aktiveras — jag aktiverade mig själv. Det räckte med att ge mig papper och penna. Dessutom har jag alltid hatat hurtighet och allsång.

Av någon anledning ska inga lärare följa med till lägret, som liksom filmen heter Arkipelag och ligger i Stockholms skärgård. Dock följer tre föräldrar med; Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren). De här tre känner inte varandra — och de känner inte heller ungarna i klassen. De tre männen är olika varandra, Bill är mjuk och ansvarstagande, Bobo är tuff, medan Pontus är lite omogen och ger intryck av att vara ett bortskämt rikemansbarn. På ön finns även lägerledarna, som är i 20-årsåldern.

Klassen visar sig vara Skolklassen som Gud glömde. De är fullkomligt urjävliga. De vet precis vilka rättigheter de har, de muckar med Bill och de andra och hotar med att ringa polisen om de vuxna rör vid dem. De är små hånflinande kräk.

En av ungarna, Kenneth (Olof Ohlingdahl), är gravt mobbad, ett faktum lärarna hade låtit bli att berätta för de tre föräldrarna. De försöker lösa problemet. Det går inte så bra. Och Kenneth är rena Damien Thorn.

Allting blir värre och värre. Bobo och Pontus börjar mobba Bill. Pontus raggar på en söt lägerledare. Lägervistelsen blir ett kaotiskt helvete som slutar i moll, och för att göra det hela ännu värre är det konstant tråkigt väder på ön. Fast här och var är det lite roligt — medvetet roligt. På pressvisningen jag var på satt det en kvinna och skrattade på fel ställen.

Emellanåt associerade jag till Jason Vorhees och prologen till FREDAGEN DEN 13:E. Jason var ju mobbad på Camp Crystal Lake. Ibland får vi nattliga avståndsbilder på husen på lägret och på skogen, och det ser ut som skräckfilm. Den sista kvällen ska de ha disco på lägret, och då associerade jag förstås till Stephen Kings ”Carrie” — skulle de mobbade hämnas på discot?

Efter pressvisningen gick åsikterna isär. Några tyckte att ARKIPELAG var jättebra. Andra tyckte att den spretar alldeles för mycket och att det märks att det är Alex Schulmans första film.

Vad tycker jag? Tja, jag tycker väl att den är rätt okej. Jag satt igenom filmen utan utan problem, trots att jag egentligen inte gillar den här genren och den här typen av film. Skådespelerna är bra. Filmen är inte tråkig. Men jag lär aldrig se om den.

Estetiskt sett är ARKIPELAG inte mycket att skriva hem till morsan och stabben om. Filmfotot är rudimentärt. Det här ser ut som en ganska typisk svensk film. Det är en ganska typisk svensk film.

Under eftertexterna informeras om antimobbingorganisationen Friends, och ja — några ungjävlar spränger en gädda med tigerskott.

Gustaf Hammarsten har en liten, liten roll i början av filmen.