Bio: Primavera

Foton copyright (c) TriArt Film

Till skillnad från många kollegor lyssnar jag nästan aldrig på musik när jag jobbar. Jag gjorde det förr, när jag var ung, men numera reder jag inte ut det – åtminstone inte om det är musik med sång. Jag kan inte skriva och lyssna på texter samtidigt.

Det händer att jag lyssnar på klassisk musik när jag skriver. Då är det oftast the usual suspects. Mozart, Beethoven, Bach.

Och Vivaldi.

Jag skrev ett tredelat Fantomenäventyr med Vivaldi-tema för ett antal år sedan, först nu är det färdigtecknat, det kommer att publiceras i Australien nu i höst och lär säkert dyka upp i den svenska tidningen vad det lider.

Antonio Vivaldi är en av de mest kända klassiska kompositörerna och hans verk tillhör de absolut populäraste. Det är lätt att tro att han var en stjärna under sin livstid, men det var han inte — först 200 år efter sin död återupptäcktes Vivaldi och fick den uppskattning han förtjänar.

Vivaldi spenderade 40 år på Ospedale della Pietà, ett barnhem för flickor i Venedig. Där får flickorna utbildning och de mest begåvade får musikundervisning. Flickorna tvingas maskera sig när de uppträder för adeln. Flickorna är närmast att betrakta som fångar. Den osäkre och lite plågade Vivaldi står inte högt i kurs, han anlitas i brist på andra. Det är på detta barnhem PRIMAVERA utspelar sig.

För regin står den framstående teater- och operaregissören Damiano Michieletto. Tecla Insolia gör huvudrollen som den 20-åriga Cecilia, en begåvad violinist. Filmen inleds hårt med att barnhemsföreståndarinnan (Fabrizia Sacchi) dränker kattungar — så att vi på en gång får veta hur hård och kall hon är.

Stefano Accorsi spelar en rik och mäktig man som heter Sanferno. Hans ekonomiska bidrag till barnhemmet är stort, men hans krav är att få gifta sig med Cecilia, som skulle kunna vara hans dotter. Cecilia vill inte alls gifta sig med Sanferno, hon vill spela fiol och undervisas av Vivaldi (Michele Riondino).

PRIMAVERA är snygg så där som italienska filmer är. Filmen har en dov, jordig färgskala — den ser lite grann ut som Milo Manaras serier; då menar jag inte hans porrserier, utan hans akvarellfärgläggda album i historisk miljö. Det är tjusigt och stämningsfullt, jag kan mycket väl tänka mig att det tidiga 1700-talet såg ut så här. Större delen av filmen utspelar sig på barnhemmet, men vi får även en del bilder på gondoler i Venedigs kanaler och den fascinerande arkitekturen.

Det är förstås gott om musik i filmen. Vi får en del pampiga konserter. Jag funderar på om konserter faktiskt lät så här på 1700-talet, om instrumentens utveckling även medfört musikaliska förändringar. Det måste det väl ha gjort.

PRIMAVERA är en långsam film. Kanske lite för långsam. Jag tvekade vad gäller betyget just på grund av dess långsamhet, men jag väljer att sätta det högre alternativet. Det här är en välspelad, vacker film som dessutom låter bra.

Observera att filmen inte har något med webbläsaren Vivaldi att göra.