Bio: The Odyssey

När jag var barn brukade min farfar ge mig böcker ur Niloë-biblioteket när jag fyllde år, eller i julklapp, eller om jag hälsade på och vi tog en promenad förbi bokhandeln i Kävlinge. Det var Jules Verne, Mark Twain, Alexandre Dumas och de andra jag fick, the usual suspects, så att säga.

I de här böckerna brukade det ligga en liten katalog med titlarna Niloë gav ut. De flesta av dem hade lockande omslagsillustrationer, men några såg lite konstiga ut — till exempel ”Iliaden” och ”Odysséen”. Dessa hade stela, ospännande bilder på omslagen. Grafiskt tilltalande för en vuxen, trista för ett barn på 70-talet.

Jag frågade vad de handlade om, och genast tyckte jag att de lät spännande — var de som Alix äventyr? ”Den siste spartanen”? När jag bläddrade i dem i en butik såg de mindre spännande ut. Det var ju inte vanliga romaner.

*Boken från Niloë längst till vänster. I mitten Semics tidning, som synes gjorde de ett eget, målat omslag.*

Nej, jag har aldrig läst ”Odysséen” — av uppenbara skäl. Det närmaste jag kommit är det sjätte och sista numret av Den stora äventyren, en tidning Semic gav ut 1979 och som innehöll Marvel Comics svar på Illustrerade Klassiker. Jag hade tidningen med mig i Hemsedal under sportlovet 1980, bör det ha varit. Jag minns ingenting av serien, som tecknats av Erkie Chan och Marie Severin, men jag tyckte att den var cool och snyggt tecknad.

I slutet av 90-talet startade Hallmark upp ett kortlivat videobolag i Sverige, jag tror att de satt i Helsingborg. De släppte bara Hallmarkproduktioner. En av dessa var miniserien ”Odysséen” från 1997 med Armand Assante som Odysseus, vilken jag recenserade i NST. Jag tyckte nog att den var rätt okej, men jag skrev visst något skojigt om lösskägg och peruker. Senare pratade jag i telefon med en man på bolaget. ”Det var du som skrev rätt elakt men träffande om ‘Odysséen’,” sa han.

Nu har Christopher Nolan gjort en ny film byggd på ”Odysséen”, eftersom vi inte längre kan svenska i det här landet heter den THE ODYSSEY. Då slipper man dessutom ändra logga på affischer och annat. Ingen kan ha missat att den här filmen varit på väg, den har diskuterats hejvilt. En fruktansvärd massa människor som förstås ännu inte sett filmen hatar den. De har bestämt sig för att hata den.

Orsakerna till att folk hatar filmen varierar. Främst klagas det på rollbesättningen. Fel skådespelare, fel hudfärger, fel utseenden. Det har klagats på att rollfigurerna pratar med amerikansk accent och använder modernt språk. Det har klagats på att folk har felaktiga rustningar. Det har klagats på att Christopher Nolan har ändrat i handlingen (hur de nu vet det efter att bara ha sett en trailer). En del tycker att det här är en gravt rasistisk film, eftersom grekerna inte spelas av riktiga greker — vilket förstås är dumheter, det här är en Hollywoodfilm, inte en grekisk produktion. Det var inga riktiga fransmän i MOULIN ROUGE! Läser man kommentarerna till de många inlägg om filmen som dyker upp i sociala medier, noterar man främst en massa extremhögertyper som skriker ”woke!” och ”PK!”. Man kan ju undra varför just den här filmen valts ut till årets hackkyckling. Är det för att den kostat 250 miljoner dollar att göra och många har sett fram emot den?

Jag har sett THE ODYSSEY. På 70mm, till och med.

Häromåret slängde jag ur mig en kort och kanske provocerande mening i sociala medier. ”Christopher Nolan har aldrig gjort en riktigt bra film,” skrev jag. Genast skulle folk försvara Nolan och lista alla bra filmer han gjort. En känd amerikansk kritiker skrev överraskande att han nästan höll med mig, han tyckte som jag — fram tills OPPENHEIMER.

Jag har gett ganska höga betyg till ett par Nolan-filmer, vilket överraskar mig, eftersom jag aldrig känt för att se om dem och jag har nästan glömt vad de handlar om. Hans filmer om Läderlappen har jag sett några gånger, men de tycker jag inte håller längre. BATMAN BEGINS är den bästa av dem. Jag har för mig att INSOMNIA var rätt bra, men det var ju en nyinspelning av en norsk film.

THE ODYSSEY är antagligen Christopher Nolans sämsta film. Tre timmar seg tristess.

Eftersom jag inte har någon koll alls på Homeros och ”Odysséen” vet jag inte vad som ändrats. Men sådant stör mig inte. Vad som däremot stör mig är uppbruten kronologi.

THE ODYSSEY känns som något slags oredigerat medvetandeflöde. Det är lite som att tvingas lyssna på en gravt alkoholiserad konstnär som på fyllan försöker redogöra för handlingen och hoppar fram och tillbaka i tiden.

*Finns här ingen häst jag kan göra till senator?*

En lång, lång rad kända skådespelare medverkar, det känns som att en del av dem snarare har glorifierade statistroller, som till exempel Elliot Page som Sinon, som dödas redan i inledningen efter ett par korta repliker (men som senare figurerar i en flashback), eller Mia Goth. En del av de medverkade kände jag inte ens igen.

Den första vi presenteras för är Telemachos (Tom Holland), Odysseus’ son. Odysseus är försvunnen, han kom aldrig tillbaka från Troja och har varit borta i flera år. Telemachos’ mor Penelope dyker upp och viss förvirring uppstår. Hon spelas av Anne Hathaway, som bara är 14 år äldre än Holland och ser ut att vara jämngammal med honom.

På den lokala tavernan sitter Antinous (Robert Pattinson) och smider onda planer. Han ser ut som Caligula. John Leguizamo spelar Eumaeus, som är gammal, blind och ser ut som Oliver Stone. Leguizamo gör även Eumaeus som ung, eftersom filmen hoppar fram och tillbaka i tiden.

Det dröjer innan Matt Damon dyker upp som Odysseus. Han gör sitt bästa för att ta sig hem, men diverse väsen gör sitt bästa för att hejda honom — en cyklop och ett sjöodjur, till exempel. Han spenderar sju år på en ö där Charlize Theron som Kalypso håller honom fången.

Det händer lite fler saker och det hoppas fram och tillbaka i tiden, fler personer introduceras och det verkar som att det är meningen att vi ska veta vilka de är. Det största problemet med den här filmen är nog rollfigurerna. Här finns inga att identifiera sig med, att sympatisera med, här finns inga riktiga människor, det är bara pappfigurer som rör sig genom händelser, eller brist på händelser. Jag kunde omöjligt engagera mig i den här långsamma filmen, jag tyckte bara att det var ospännande, ointressant och tråkigt, och det blir inte bättre av att Nolan inte vet hur man berättar en historia.

Men pampigheten, då? Specialeffekterna? Är THE ODYSSEY pampig? Är specialeffekterna bra? Jo, visst är väl filmen pampig emellanåt. Effekterna är inte bättre eller sämre än i andra filmer. Det är CGI och inte charmig Ray Harryhausen-stopmotion. När de klättrar ut ur den trojanska hästen ser det ut som om hästen bajsar.

Nederländsk-svenske Hoyte van Hoytema står för filmfotot, som är bra, men ibland väldigt mörkt. Svenske Ludwig Göransson har komponerat den entoniga, brölande musiken.

Zendaya dyker upp som Athena, Lupita Nyong’o är Sköna Helena av Troja. Samantha Norton är Circe. Favoriten James Remar ska visst också vara med någonstans.

Uppblåst, högtravande, humorbefriat, ospännande. Ett par bra actionscener. Mer än så har jag inte att säga om THE ODYSSEY, som lämnade mig totalt likgiltig. Historiska felaktigheter och inkorrekta rustningar kan jag inte uttala mig om.

The Asylum har gjort en lågbudgetversion som släpptes samtidigt.