Amazon Prime: The Runner

Foton copyright (c) Amazon MGM Studios

Ännu en Amazon Prime Video-premiär på en Amazon MGM Studios-produktion, denna gång på en brittisk löparthriller.

Gal Gadots karriär har inte gått något vidare sedan hon var Mirakelkvinnan. Fast ärligt talat gick den inte vidare bra då heller — den första WONDER WOMAN blev framgångsrik, den usla uppföljaren floppade, liksom andra superhjältefilmer hon dök upp i. Övriga filmer hon medverkat i, som RED NOTICE och HEART OF STONE har varit halv- eller helkassa. En bidragande orsak är att Gal Gadot inte är någon vidare skådespelerska. Hon är för dålig och har för lite utstrålning för att på egen hand kunna lyfta en ljummen film.

THE RUNNER är en thriller i regi av Kevin Macdonald, som en gång i tiden gjorde THE LAST KING OF SCOTLAND, vilken jag minns som riktigt bra. Gal Gadot spelar Londonadvokaten Maia, som en morgon tar sin lille diabetessjuke son Noah (Rory Wilmot) till skolan och därefter tar sig en joggingtur i parken Hampstead Heath.

Då ringer Maias telefon. Det är en okänd man. Han har kidnappat Noah. Noahs insulin håller på att ta slut. Om Maia inte dödar ett viktigt vittne innan insulinet tar slut, kommer kidnapparen att låta Noah dö. Så, Maia tvingas löpa omkring genom London och följa de instruktioner hon får av kidnapparen, som för övrigt spelas av Damian Lewis, vilket inte är en spoiler — även om vi inte får se honom tydligt förrän på slutet, figurerar han på pressbilder, och avslöjandet kommer inte som en överraskning, eftersom det inte finns en uppsättning misstänkta män.

THE RUNNER är i princip löparversionen av DIE HARD HÄMNINGSLÖST, och den filmen var en utveckling av en sekvens ur DIRTY HARRY, där Scorpio tvingar Harry att springa mellan telefonkiosker.

Slutet på THE RUNNER är fullkomligt vansinnigt. Medan jag såg filmen tänkte jag att det här kan de inte reda ut på ett vettigt sätt. Det kunde de inte heller. Upplösningen är lika långsökt som orealistisk.

Som helhet är filmen … nästan okej. Jag vet inte riktigt. Den varar bara 85 minuter inklusive eftertexter. Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg. Om jag hade haft en tiogradig skala hade jag nog satt en fyra. Det förekommer två låtar med Blondie på soundtracket, vilket förstås höjer helhetsintrycket. Filmen är inte speciellt tråkig, men den är ohyggligt dum.