Bio: Mortal Kombat II

Foton copyright (c) Warner Bros.

1996 fick jag en PlayStation, eftersom Nordisk Film/Egmont gärna ville att jag även skulle skriva om spel. Jag hade då aldrig varit en gamer. Sedan fick jag nästan alla nya spel till PS1 hemskickade – jag hade drivor med spel. Men när PlayStation 2 släpptes fick jag ingen sådan, och mitt spelande upphörde.

En eller ett par kvällar i veckan brukade en kompis som inte hade kabel-TV hemma komma på besök, vi drack kaffe, kollade på något program han inte kunde se hemma – och så spelade vi TV-spel. Oftast fajtingspel. Favoriten, det spel vi spelade oftast, var ”Tekken”. Vi tyckte att det var bättre än de andra, liknande spelen. Dessutom var det lika kul varje gång rösten i spelet ropade ”Paul Phoenix wins!”, eftersom vi hörde fel och tyckte att han sa ”Pål Fiiiins finns!”.

I Landskrona fanns det en kortlivad butik som sålde begagnade spel. Där köpte jag ett ”Mortal Kombat”-spel, jag minns inte vilket av dem. Jag kände till spelserien och jag hade sett långfilmen MORTAL KOMBAT, vilken haft premiär 1995. Jag måste säga att jag blev lite besviken på spelet jag köpte. Visst var det våldsamt, men det kändes rätt primitivt och nästan taffligt jämfört med ”Tekken”. Jag har inte spelat några senare spel i serien.

Långfilmen gillade jag när den kom, jag tyckte att den var rätt cool. Jag såg om den häromåret. Njä, den höll inte alls, tyckte jag.

1997 fick filmen en legendariskt usel uppföljare, MORTAL KOMBAT: ANNIHILATION. Budgeten var nästan dubblerad, vilket verkligen inte syntes – filmen ser extremt billig ut. De flesta av skådespelarna från den första filmen var utbytta. Filmen innehåller en replik som ofta citeras, eftersom den fälls på ett väldigt konstigt sätt: ”Too bad You … will DIE”.

Jag tror inte att jag sett TV-serien som följde, möjligtvis pilotavsnittet. Det kom ytterligare en TV-serie och animerade filmer.

2021 var det dags för en reboot. New Line Cinema utlovade en blodig, barnförbjuden film som var mer trogen spelen. Nu drabbades ju världen av en pandemi, så antalet biovisningar världen över blev minimalt. Jag såg den på HBO – och jag tyckte att den var skitdålig. Jag kan tyvärr inte redogöra för varför jag inte gillade den, eftersom jag verkligen inte minns någonting alls av filmen. Jag vill minnas att de fajtades mest hela tiden.

Simon McQuoid stod för regin, och nu är han tillbaka med MORTAL KOMBAT II, som jag såg i en IMAX-salong.

Jag hade vissa förväntningar på MORTAL KOMBAT II, men de kom snabbt på skam. Herregud – den här nya filmen är totalt jävla osebar!

Simon McQuoid har åter regisserat, och hans stora trumfkort är att han får Karl Urban att spela Johnny Cage. Cage är spelets populäraste figur. Mycket annat har McQuoid inte att komma med.

I en prolog får vi se hur den slemme Shao Khan (Martyn Ford), en stadig bit iförd en dödskallehjälm som döljer ansiktet, vill söndra och härska, och dödar en god ledare som säkert hette något. Detta sker inför ögonen på byborna och den gode killens lilla dotter Kitana, som vill hämnas.

20 år passerar och Kitana spelas nu av Adeline Rudolph, vilket till en början skapade förvirring. Kitana som barn spelas av en kinesisk flicka. Adeline Rudolph är koreansk-tysk och har ganska vaga asiatiska drag, jag fattade först inte att hon skulle vara Kitana som vuxen.

Vad som händer sedan är lite luddigt. Shao Khan måste bekämpas och det ska hållas en ny Mortal Kombat-turnering. Av någon anledning kräver gudarna att den avdankade actionskådespelaren Johnny Cage ska vara med, så han kidnappas i ett parkeringshus. Han blir inte alltför häpen när han plötsligt hamnar i den märkliga fantasyvärld där Mortal Kombat utspelar sig.

… Och sedan blir det fajting. Större delen av filmen består av fajting. Av sövande fajting. Det här är ingen kung fu-film från Hongkong, det här är inte John Wick, det här är inte Sonny Chiba. Få av de medverkande är några större kampsportare. Några verkar inte kunna slåss alls. Det är mycket fajtande hängande i kablar, det är mycket stand-ins, det är mycket datoranimationer. Kombattanterna har superkrafter. Det är plastigt och artificiellt.

Man gör en stor sak av att filmen är Rated R i USA. Den innehåller mycket blod, splatter och grovt våld, samt svordomar. Johnny Cage kallar sig hela tiden ”Johnny Fucking Cage”. Det anses edgy. Men det här är inte edgy. Dialogen känns som om den är skriven av två tolvåringar som fått varsin bakelse som tack. När jag tänker efter, så känns även handlingen som något som totats ihop av två tolvåringar (med hjälp av deras nioårige lillebror). Det finns antagligen väldigt mycket så kallad fan service i den här filmen, men man måste ha ett skelett att hänga upp sådant på om det ska funka. Knappt två timmar intensivt fajtande framför green screens är inte mycket till film.

Folk som dör kommer tillbaka. Det vetefan hur det går till, men jag tror att det är något elektroniskt. Sist i filmen går hjältarna i bredd mot kameran och säger att de ska sätta stopp för … vem det nu var. Således kommer det antagligen en tredje film.

Jag gillar Karl Urban, jag menar, han är ju för fan Judge Dredd (som hade hetat Judge Fucking Dredd om han varit med i den här filmen). Dessutom heter han Urban, det civila namn Kapten Zoom tog sig. Men nä, det här kan Karl Urban inte rädda. Han ser dessutom lite obekväm ut i rollen. De andra återkommande figurerna, som Sonya Blade och Jax (Jessica McNamee och Mehcad Brooks), har inte speciellt mycket att göra.

Jag gillade två inslag i MORTAL KOMBAT II. I början av filmen får vi se en trailer till en gammal Johnny Cage-film på VHS. Och så gillade jag eftertexterna.

På sätt och vis är MORTAL KOMBAT II sämre än MORTAL KOMBAT: ANNIHILATION. Filmen från 1997 var underhållande i sin dumhet och tafflighet. MORTAL KOMBAT II kostade 68 miljoner dollar och är bara tråkig – åtminstone för mig i egenskap av vuxen.

Den här var plågsam att sitta igenom.