Bio: The Chronology of Water

Foton copyright (c) Draken Film

”Det var eländigt synd om Monrovia. Hennes far söp, hennes bror drack och hennes bror var alkoholist …”

Så inleds serien ”Brallorna” i Strulet – Svenska MAD:s parodi på Starlet i nr 3/1979. Jag kom att tänka på den när jag såg THE CHRONOLOGY OF WATER.

Jag har de senaste månaderna skrivit lite grann om att den tidigare TWILIGHT-stjärnan Robert Pattinson förvisso är den nye Läderlappen, men att han annars mest medverkar i dramer och independentfilmer. Detsamma gäller hans motspelerska i TWILIGHT, Kristen Stewart. Hon var med i en Charlies änglar-film 2019, men i övrigt är det mest drama även för henne. Hon till och med Oscarnominerades för rollen som prinsessan Diana i SPENCER.

Nu regidebuterar Kristen Stewart med en film hon även skrivit manus till. THE CHRONOLOGY OF WATER, byggd på Lidia Yuknavitch självbiografi. Okej, Stewart regidebuterar inte just NU, det skedde förra året, då filmen tävlade i Cannes i sektionen Un Certain Regard, men nu går den upp på bio i Sverige.

Jag har aldrig tidigare hört talas om författarinnan Lidia Yuknavitch, hennes romaner och hennes memoarer. Jag hade heller inte läst något om den här filmen, så jag hade ingen som helst aning om vad jag skulle förvänta mig. Om inget annat har filmen en hyfsat imponerande rollista: Imogen Poots i huvudrollen som Lidia, Thora Birch som hennes äldre syster Claudia, Jim Belushi, samt Kim Gordon från Sonic Youth. Även Nick Caves son Earl har en roll.

Filmen började och jag tänkte …

… Vad i helvete är det jag sitter och tittar på? Är det här på riktigt? Försöker Kristen Stewart provocera med sin berättarteknik?

Det börjar med små, korta scener. Mycket närbilder. På kroppar och annat. Lidia agerar berättarröst. Hon pratar sömnigt och monotont. Korta meningar.

Så här håller det på alldeles för länge, innan berättelsen verkar komma igång på riktigt. Fast den kommer aldrig riktigt igång, det här är långsamt, utdraget och ofta stillastående. Det är tjatigt och upprepande.

Temat i THE CHRONOLOGY OF WATER är eländes elände. Eländes, eländes elände. Några personer lämnade pressvisningen, eftersom de tyckte att det var för eländigt och deprimerande. Jag satt kvar och såg hela filmen, som varar två timmar och åtta minuter.

Lidias far är en grym och hård man, totalt känslokall, och han bestämmer allt. Han inte bara misshandlar döttrarna fysiskt och psykiskt, han även förgriper sig på dem sexuellt. Modern är alkoholist.

Lidia är en lovande tävlingssimmare, men den karriären går åt skogen när hon börjar supa. Snart börjar hon även knarka. Hon ligger med män och kvinnor. Hon är oberäknelig, osympatisk, och får ständiga, våldsamma utbrott. Hon verkar även ha en eller flera diagnoser.

Så håller det på genom hela filmen. Grått, smutsigt, deprimerande, ständiga motgångar, hela vägen fram till slutet, som är överraskande ljust och positivt. Fast Lidia blev framgångsrik författare efter allt elände, så det var kanske inte oväntat.

Men. Det fanns en i publiken på pressvisningen som faktiskt satt och småfnissade åt eländet, åtminstone lite då och då. Jo, det var förstås jag.

Jag tycker nämligen att THE CHRONOLOGY OF WATER känns som en parodi på konstnärlig film! Kristen Stewart tar i för fulla muggar. Hon fläskar på rejält. Här finns drivor av arthouse-klyschor. Det hela har en tendens att bli pretentiöst. Folk pratar konstigt. Folk beter sig konstigt. Berättarrösten är konstig.

Det är svårt att engagera sig i filmen och handlingen. Nästan alla rollfigurer är mer eller mindre vedervärdiga, eller bara menlösa. Earl Caves rollfigur är en smäll musiker, men Lidia tycker att det är kul att spotta på honom – bokstavligt talat spotta på honom, alltså.

Några scener är förvånansvärt vågade, men de gör inte filmen bättre.

THE CHRONOLOGY OF WATER. Segt och tråkigt. En film endast för de som tycker om att titta på krystat konstnärliga filmer där allt är mörker. Med andra ord : det här är en ganska typisk filmfestivalfilm.

Filmen innehåller en del skvalpande vatten,