Bio: Prinsessan Mononoke

Bilder copyright (c) TriArt

Jag kom osökt att tänka på farmor och farfars grannfru i Kävlinge, och något hon gjorde på 1940-talet. Jag var förstås inte med på den tiden, men jag har hört om detta så länge jag kan minnas, och det är svårt att glömma bort det, eftersom det är jävligt äckligt. Jag återkommer till detta nedan.

Jag har inte skrivit om animerad film på bra länge här på TOPPRAFFEL! Disney- och Pixar-filmer pressvisas inte längre och jag har sällan lust att se de andra filmerna som går upp. Dessutom är nästan allt datoranimerat, plastigt och fult. Japansk animé från Studio Ghibli har jar inte skrivit om sedan NÄR MARNIE VAR DÄR, som kom 2016.

De senaste åren förekommer det en hel del manga och animé i mitt instagramflöde. Detta beror inte på att jag plötsligt börjat intressera mig för manga och animé, för det har jag inte. Däremot följer jag medlemmarna i en massa japanska rockband och de ha en tendens att älska manga, animé, TV-spel och jättemonster. Det är ju lite kul; västerländska rockmusiker har en tendens att vara rätt skitnödiga i sociala medier.

Japansk rock är för övrigt den enda japanska kulturyttring jag verkligen gillar. Manga och animé har jag aldrig riktigt förmått uppskatta, och jag är ingen större fan av japansk film, vare sig det handlar om samurajer, skräck, yakuza eller bisarra B-filmer (undantag finns förstås). Jag är inte ens en större anhängare av Godzilla och andra monsterfilmer. Jag tröttnar ganska snabbt.

Studio Ghiblis PRINSESSAN MONONOKE, i regi av Hayao Miyazaki, är en fantasyfilm från 1997 som jag aldrig tidigare sett. Nu har den restaurerats i 4K och får biopremiär på nytt, enligt annonserna ska den visas i IMAX-salonger, men jag såg den på en vanlig biograf.

Jag har aldrig sett en Studio Ghibli-film på bio utan att somna. Skulle jag somna även på den här?

Det kan ni hoppa upp och sätta er på.

Det börjar rätt bra. Vi presenteras för prins Ashitaka, som rider omkring på sin hjort och skjuter pilbåge. Plötsligt anfaller ett gigantiskt och rasande vildsvin Ashitakas by, eller om det var en annan by, vildsvinet har blivit besatt av en ond demon – eller om det nu är en massa onda ålar, vilket det ser ut om. Ashitaka dödar vildsvinet, men såras och blir besatt av demonen han med.

Såren på Ashitakas högerarm växer och armen börjar leva sitt eget liv; lite grann som i EVIL DEAD 2. Ashitaka blir en rackare på att kriga tack vare den där besatta armen, men han vill inte vara besatt. Enda sättet att häva förbannelsen är att leta upp Hjortguden, som finns någonstans djupt inne i skogen.

Ashitaka hamnar i en by som kallas Järnbyn, eftersom det produceras järn där. Järnbyn styrs av fru Eboshi, som är ond, men rätt cool och skjuter med gevär. Järnbyn har hamnat i en konflikt med naturen och dess djur och gudar. Inne i skogen bor prinsessan Mononoke som uppfostrats av jättevargar, hon strider mot fru Eboshi.

Det krigas en del under den första akten, Ashitaka och hans besatta arm är så bra på att kriga att när han skjuter fienden med pilar trillar deras huvuden av, eller så kapas armarna av. Jag skrattade lite åt detta oväntade extremvåld.

… Men jag tröttnade snart. Med undantag för fru Eboshi och en gubbe med en röd vårta på kinden, ser nästan alla figurer i filmen likadana ut. De unga ser likadana ut, de gamla är rynkiga och ser likadana ut. Och, det förekommer alldeles för många figurer. Jag hängde inte alls med i handlingen, jag tappade snart tråden. Som så ofta är fallet med den här typen av film känns det som om det finns en hinna mellan mig och filmen, jag kan inte engagera mig i det som sker på duken.

Dessutom är den PRINSESSAN MONONOKE två timmar och tretton minuter lång. Den är otroligt långsam och det känns som om många scener är två-tre gånger längre än nödvändigt. ”Vackert, poetisk och fina budskap”. Visst. Men det blir ju inte mindre tråkigt för det.

Jag nickade till en stund i mitten. Men jag verkar bara ha sovit ett par minuter – när jag vaknade igen hade det inte hänt något, samma scen pågick fortfarande. Ashitaka ligger utslagen på en bädd i skogen och sjåpar sig, och Mononoke vårdar honom och försöker mata honom. Han klarar inte av att tugga det kött Mononoke stoppar i hans mun, så hon tuggar det det åt honom och spottar ut det i munnen på honom.

… Vilket för oss till Kävlinge på 1940-talet. När farmor och farfars grannars påg var riktigt liten och inte kunde tugga, förtuggade grannfrun maten åt honom. Hon spottade ut det i en sked och öste in det i munnen på pågen. Riktigt vidrigt. Jag vet folk som blivit illamående på riktigt när de fått höra om detta. Förtuggad mat. Fy fan.

Ja, och sedan fortsätter filmen och det händer inte så mycket, och så anfaller vargar och vildsvin Järnbyn, eller om det var tvärtom. Jag gillade när Hjortguden får huvudet avskutet och förvandlas till vad som ser ut som en enorm, vandrande aladob.

Estetiskt sett är förstås PRINSESSAN MONONOKE utmärkt. Det är mer än utmärkt. Filmen är skitsnygg. Om vi bortser från att alla figurer ser likadana ut finns här inget att anmärka på. Dessutom är det extra trevligt att det här är traditionell tecknad film i 2D. Det är behagligt att titta på och det ser inte ut att vara formgjutet i plast och marsipan.

PRINSESSAN MONONOKE anses i vissa kretsar vara ett mästerverk. Det håller jag inte med om. Den är alldeles för tråkig och förvirrande för att klassas som mästerverk. Fast det är klart, om man gillar tråkiga filmer och dessutom tycker att handlingen är glasklar lär man uppskatta det här betydligt mer än jag gjorde.

Men snyggt är det.

Filmen visas på japanska med svensk text. Jag hade hoppats på svensk dubb av Tomas Bolme.

(Biopremiär 5/12)