Bio: The Substance

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

För två år sedan hade David Cronenbergs CRIMES OF THE FUTURE premiär. Det var en väldigt dålig film. Det kändes som om Cronenberg hade tappat allt. David Cronenberg kan inte längre göra David Cronenberg-filmer. Tänker jag efter, har Cronenberg inte gjort speciellt mycket bra de senaste 30 åren.

Fransyskan Coralie Fargeats body horror-film THE SUBSTANCE är bättre än det mesta Cronenberg gjort de senaste 30 åren. Jag var inte speciellt förtjust i Fargeats långfilmsdebut REVENGE, men jag borde kanske ta och se om den – det är möjligt att jag var på dåligt humör när jag såg den på Blu-ray.

THE SUBSTANCE vann pris i Cannes i år för bästa manus. Ofta betyder det inte så mycket – många filmer som tävlar- och vinner pris i Cannes glöms bort ganska omgående, många klassiker har belönats i Cannes, men det finns ännu fler ovärdiga pristagare.

Nu visade det sig att THE SUBSTANCE är en bra film. Ja, mer än så: THE SUBSTANCE är en jävligt bra film!

Två timmar och tjugo minuter varar den, vilket förstås gjorde mig tveksam och avigt inställd. Men! För en gångs skull är det här en lång film som inte känns lång. Jag tittade inte på klockan en enda gång!

THE SUBSTANCE är en film om skönhetsideal och ungdom, stöpt i något slags lika elegant som grotesk Jekyll & Hyde-form – med ett par stänk Dorian Gray. I en genialisk öppningsscen berättas om filmstjärnan Elisabeth Sparkles (Demi Moore) uppgång och fall. Vi ser hennes stjärna gjutas på Hollywoods Walk of Fame, tiden går, stjärnan spricker och Elisabeth mer eller mindre glöms bort.

Elisabeth är nu programledare för ett en gång populärt gympingprogram på TV – men hennes självupptagne, girige chef Harvey (Dennis Quaid) tycker att hon blivit för gammal. Hon måste bytas ut mot en yngre förmåga och hon får sparken.

På hemvägen råkar Elisabeth ut för en bilolycka, och på sjukhuset får hon en lapp och en usb-sticka en ung man. På lappen står det ”The Substance förändrade mitt liv” och på stickan finns en reklamfilm för det ljusskygga företaget bakom denna substans som påstås göra en yngre.

Efter viss tvekan ringer Elisabeth upp företaget och får instruktioner till hur hon ska gå till väga. Hon ska hämta ut ett startpaket som finns i en postbox gömd i en gränd. Paketet innehåller kanyler, slangar, och diverse preparat. Elisabeth måste följa instruktionerna exakt och aldrig fuska, annars kan det gå illa.

Vad som händer efter att Elisabeth injicerat startdosen är att hon klonas. Ur Elisabeths kropp kliver en yngre version av henne – och jag menar bokstavligt talat att hon kliver ur kroppen. Ryggen spricker och en ny människa tittar ut. Fast det är samma människa. Det finns bara en Elisabeth, de är inte två olika kvinnor.

Elisabeth måste alternera mellan de två kropparna, en vecka vardera. Den unga Elisabeth kallar sig Sue och spelas av Margaret Qualley. Hon får genast jobbet som ny programledare för Harveys program. Det dröjer inte länge innan den söta och framgångstörstande Sue blir en superstjärna.

När Elisabeth är Sue ligger den äldre kroppen undangömd och död i ett dolt rum i lägenheten. När hon är sitt äldre jag lämnar hon sällan lägenheten. Snart börjar dock den äldre kroppen att förvandlas. Hon åldras allt snabbare, hon börjar bli vanställd, grotesk och galen. Den yngre kroppen slarvar med instruktionerna. Självklart kan det här bara gå i en riktning: åt helvete.

Satir, skräckfilm, splatterfilm, samhällskritik, thriller med komiska inslag. Äckel-päckel, kroppsvätskor och skratt. Praktiska effekter. Detta sammanfattar THE SUBSTANCE rätt bra. Här finns drag av både David Cronenbergs FLUGAN och Brian Yuznas SOCIETY.

Det är en makalöst snygg film, det här. Filmfotot är tjusigt, estetiken är genomtänkt. Med undantag för scenerna från Sues gympingprogram, är berättartempot lugnt och behagligt. Det är antagligen därför jag inte upplevde filmen som lång. Den höll mitt intresse uppe hela tiden, bilderna höll mitt intresse uppe. Visst går det att räkna ut hur allt kommer att sluta, men det spelar ingen roll.

Demi Moore är ett perfekt val som Elisabeth. Hon är nu 61 år – och möjligtvis med undantag för PARASITE, som kom 1982, har jag alltid tyckt att hon ser lite konstig ut. Konstgjord och plastig. Jag undrar hur mycket Demi Moore kan relatera till den här filmens handling. Margaret Qualley är 29. Hon är kanonsöt, men hennes rollfigur Sue är en ytlig och egoistisk person, vilket gör henne oattraktiv. Både Moore och Qualley gör starka insatser – och det är mycket naken hud i filmen.

Visst känns THE SUBSTANCE som en ganska typisk filmfestivalsfilm. Det är rätt arty. Men, det här är alltså en mycket bra film. Makeup-effektsfolket har jobbat i skift och det slutar med enorma blodbad.

Dennis Quaid har förresten hunnit bli 70. Filmen innehåller flera scener jag tyckte var jobbiga att titta på, jag har förbannat svårt får nålar i kroppar, men det vidrigaste i hela filmen är en scen där Quaid äter räkor i närbild. Fy fan, vad äckligt det ser ut!

Filmen ska inte blandas ihop med Larry Cohens betydligt svagare THE STUFF.

(Biopremiär 18/9)