Netflix: Nattsagor

Foton copyright (c) Netflix

Sedan ett antal år driver Sam Raimi och Robert Tapert produktionsbolaget Ghost House, som producerar – just det – skräckfilmer. Filmerna brukar vara, som folk säger i utlandet, hit or miss, med betoning på ”miss”.

Det är Ghost House som ligger bakom Netflixpremiären NATTSAGOR, som bygger på en bok av JA White. Tydligen är det något slags barnbok – och den här filmen, som regisserats av David Yarovesky som gjorde BRIGHTBURN, är något slags barnfilm.

Med betoning på ”något slags”.

… För det vetefan vad det här är!

Jag trodde att NATTSAGOR skulle vara något slags CREEPSHOW för barn. Kanske något i stil med SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK. Men det visade sig att den här filmen inte alls är som dessa filmer, det här är ingen antologifilm.

Winslow Fegley spelar den lille gossen Alex, en lillgammal typ som älskar skräck, och som ibland inte har glas i sina stora glasögon. Han ser ut som en mycket liten Ingemar Mundebo. Alex är besatt av 80-talsskräck och läser Fangoria. Lite udda, tänkte jag först, men så slog det mig att filmen kanske utspelar sig på 80-talet.

Alex skriver egna skräckhistorier, men när filmen börjar ska han sluta med detta, han känner sig utanför och konstig, och hans föräldrar bråkar. Så han ger sig av. Men han kommer inte långt. Han hamnar nämligen genast i en märklig lägenhet – som han inte kan lämna.

I lägenheten, som rymmer ett enormt bibliotek, bor häxan Natacha (Krysten Ritter), som fångar- och tar kål på barn. I lägenheten finns också flickan Yasmin (Lidya Jewett), som varit fången där ett par år, samt en pälslös, datoranimerad katt.

Natacha kräver att Alex ska berätta en skräckhistoria om dagen för henne, annars är det ajöss. Alex har svårt att hitta på några bra historier. Han och Yasmin försöker även febrilt komma på ett sätt att rymma från lägenheten, något som verkar omöjligt. Det hela utvecklas till en variant på Hans och Greta.

NATTSAGOR är en väldigt konstig film. Den är troligen alldeles för förvirrad och konstnärlig för barn – och framför allt är den alldeles för otäck för små barn. Större barn tycker nog bara att det är förrvirrat och fånigt. Jag, som vuxen, tycker att det är förvirrad, krystat, och rätt irriterande. Lillgamla ungjävlar är det värsta som finns.

Men här finns några snygga scener och scenerier, en del inslag är bra, och mot slutet dyker det det upp ännu en häxa som verkar inspirerad av Mater Suspiriorum, åtminstone när hon först figurerar som silhuett.

Men det hjälper inte. Visst, jag är vuxen och tillhör inte målgruppen, men det här är en rätt kass film. Jag avrundar betyget uppåt.