31 (Njutafilms)
Om man sett THE FUNHOUSE MASSACRE, gillar temat slakttivoli och mördarclowner, kan man gå vidare och se Rob Zombies nya film 31, vilken är ännu en variant av genren – dock minus humor. Åtminstone inte den typ av humor som kan uppfattas som rolig.
Jag tyckte att Rob Zombies regidebut; HOUSE OF 1000 CORPSES från 2003, var rätt bra. Inte lysande, vilket många andra tyckte, men bra. Dess uppföljare THE DEVIL’S REJECTS var mindre bra. Därefter kom nyinspelningen av HALLOWEEN och dess uppföljare, och dessa var förstås fullkomligt onödiga – även om jag personligen inte tyckte att Zombies HALLOWEEN II var så usel som många ansåg. Rob Zombies femte långfilm, THE LORDS OF SALEM från 2012, har jag inte sett.
Rob Zombie påstod att 31 var lite av ett drömprojekt. Det skulle bli en skoningslös skräckfilm för de riktiga skräckfans. Zombie drog igång en crowdfundingkampanj för att kunna göra sin film – och faktum är att jag funderade på att bidra med en slant. Nu blev det aldrig av att jag gjorde det.
Zombie lyckades göra sin film för en och en halv miljon dollar, men när den efter sju sorger och åtta bedrövelser (amerikanska censurinstansen MPAA krävde flera klipp för att kunna ge filmen åldersgränsen R) gick upp på bio, spelade den bara in drygt hälften av sin budget. Kritiken var nedgörande och inte heller skräckfansen gillade 31. Främst klagades det på att storyn är för tunn och på att rollfigurerna är alldeles för osympatiska – och man undrade varför de oavbrutet måste svära och vara fula i mun.
När jag nu till slut såg 31, kände jag förstås till all kritik filmen fått. Jag var dock fortfarande nyfiken på den, jag ville se vad det var, men jag kan inte påstå att jag förväntade mig att bli överraskad. Det blev jag inte heller – jag håller med dess kritiker.
31 utspelar sig år 1976 och öppningsscenerna är kraftigt inspirerade av MOTORSÅGSMASSAKERN. Ett sällskap som jobbar på något slags cirkus kommer åkande i den stekheta ödemarken. Det här gänget är våra protagonister, men de är en samling osympatiska, oavbrutet svärande kräk – varför ska vi engagera oss i deras öden?
När mörkret fallit tvingas de stanna, eftersom vägen spärrats av. Då rusar ett gäng maskerade typer fram och slår ner gänget. När de vaknar upp befinner de sig i, tja, en vansinnescirkus, där Father Murder (Malcolm McDowell) – utspökad som en fransk slottsherre på 1700-talet – förkunnar att de ska spela 31. Den av de tillfångatagna som fortfarande lever efter tolv timmar vinner tävlingen.
Fångarna släpps ut i underjordiska tunnlar, och så anfalls de av olika blodtörstiga och depraverade mördarclowner.
Och det är allt.
Protagonister och antagonister springer runt i gångar och slaktar varandra, som vore det en skräckversion av THE RUNNING MAN. Storyn är lika banal som tunn. Man tycker att Rob Zombie kunde ansträngt sig åtminstone lite grann, men det har han inte. Antagligen är filmen bitvis menad att vara rolig, men det är den inte.
Sheri Moon Zombie spelar the Final Girl, men hon är inte mycket till hjältinna. Meg Foster, som hunnit bli 68 år, är också en av de som kämpar för sitt liv, och jag undrar hur hon hamnade i det här.
Filmtekniskt är 31 dock kompetent. Rob Zombie kan trots allt göra film. Det här ser bra ut, och den lilla budgeten har placerats där den syns. Filmen har blivit omtalad för sitt brutala våld, och även om filmen är blodig och brutal, så ser man inte så mycket av det – beroende på att Zombie ofta använder skakig handkamera när han filmar slaktandet, och klippningen är alldeles för snabb. Jag har svårt att tänka mig att det MPAA såg till att ta bort tillför något.
De skräckfans som enbart vill ha blod och våld lär nog uppskatta det här. Vi andra tycker att det är synd att Rob Zombie sumpade sin chans. Jag hoppas att han skriver ett ordentligt manus nästa gång.
TOPPRAFFEL! 