De ibland inte alltför gamla svenska artister och underhållare som liksom alltid funnits där, trillar ifrån en efter en. Det senaste året har både Magnus och Brasse gått bort. Dessa två jobbade ofta med Lasse Hallström, och på 1970-talet regisserade Hallström ett program med Robert Broberg. Nu har som bekant även Robert Broberg dött, 75 år gammal.
För fem år sedan skrev jag en text om Fantomen i olika länder. Denna text inledde jag med att berätta om när jag och en kompis spelade Robert Brobergs låt ”Fantomen” från 1966. Då var det första gången jag hörde den låten. Jag har nämligen ingen större relation till Robert Brobergs 60-tal.
När Robert Broberg 1983 gjorde något slags comeback med ”Upp igen” på scen och skiva, tyckte jag att han var fantastiskt rolig. Jag minns att många i mina föräldrars generation – det vill säga Brobergs egen generation – avfärdade Robert Broberg som ”knäpp” och ”galen”, ibland i betydelsen ”barnslig” och ”fånig”, men vissa antydde att han var galen på riktigt. Fast jag tyckte att Robert Broberg och de låtar han gjorde på 80-talet var fantastiskt roliga. På 80-talet tog Broberg dessutom över som programledare för TV-programmet VIDEOGRATTIS, vilket innebar att han under en period dök upp på TV varje vecka. Han var konstant sprudlande glad i rutan – men nog kände jag att det fanns ett uppdämt mörker bakom fasaden. Allt stod inte rätt till. Vilket det inte gjorde.
Men sedan fick jag nog. Jag tröttnade på Robert Broberg och tyckte att han blev alltmer påfrestande. Vitsandet blev för konstruerat, maniskt, överdrivet. Han sommarpratade i radio i början av 90-talet och jag minns att min farsa suckade och sa ”Vaffan, han hittar ju bara på!”. Broberg fabulerade på ett inte vidare lyckat sätt om hur olika berömda konstnärer träffades och målade i Provence – eller hur det nu var. Sommarprogrammet liknade innehållet i Brobergs bok ”Mitt galleri finns det inga galler i”, som jag av någon anledning gett i julklapp till farsan (uppenbarligen läste han aldrig boken). Därefter lade jag ner Robert Broberg. Jag såg inte hans hyllade shower från 90-talet, jag lyssnade inte på hans nya skivor, jag glömde mer eller mindre bort honom – och nu är han död.
Jag är inte helt säker, men jag vill minnas att min bildlärare Gunnar på gymnasiet gick på Konstfack tillsammans med Robert Broberg, jag har för mig att Gunnar sa att Broberg bara ville spela skiffle. Det var ju som skiffleartist han inledde sin karriär, innan han på 60-talet slog igenom i HYLANDS HÖRNA på TV. Decenniet fylldes sedan av en rad svensktoppshits, vilka jag ibland kan komma på mig med att gnola. Hemma hos min moster fanns en LP från 1970 med musiken från barnprogrammet THE PLING & PLONG SHOW – men jag vet inte om jag faktiskt har sett programmet. Det finns på Öppet arkiv om man vill kolla in det.
Den period på 1970-talet då Robert Broberg bytte namn till Zero för att återuppfinna sig själv vet jag egentligen inget om. Jag tror inte att jag hört någon av skivorna. Även om jag alltså gillade karln på 80-talet, brydde jag mig inte om att gå tillbaka och köpa gamla skivor. Så intresserad var jag inte.
De populära sångerna från 60-talet gick dock inte att undvika – och dessa kommer att leva kvar för alltid.
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
–>
TOPPRAFFEL! 