Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 3:
Vill du se en riktig dejtingfilm? Då ska du inte se FURY. Det här en en film i den fina genren stridsvagnsdrama. Den har hunnit gå på bio ett par veckor nu, märkligt nog hänger det inte längre någon affisch för den utanför Filmstaden Storgatan i Malmö, och den ordinarie visningen jag var på bevistades av 95% män. Där satt kanske fem kvinnor – och fördomsfull som jag är tror att att de kom för Brad Pitts skull. Restan var män som ville se stridsvagnsdrama. Okej, tio minuter in i filmen drösade det in sex tonårskillar som självklart skulle sitta bredvid mig. De ville, förutom att äta popcorn, mest se blod, tror jag. Och det fick de se.
Stridsvagnsdrama. För några år sedan skrev jag om den israelisk-tyska LEBANON, men främst tänker jag nog på Gordon Hesslers Sven Hassel-filmatisering DÖDEN PÅ LARVFÖTTER, en rätt misslyckad lågbudgetfilm från 1987. Liksom Hesslers film, handlar STREET KINGS-regissören David Ayers film om en färgstark handfull soldater som rullar runt i en stridsvagn. Fast i FURY är huvudpersonerna amerikaner. Deras tank kallas Fury och är utlånad till filmen av något museum, såg jag i eftertexterna. Stil- och innehållsmässigt påminner filmen en hel del om den tyska krig-är helvete-filmen STALINGRAD.
Det är april 1945 och den unge, gröne Norman Ellison (Logan Lerman), som utbildats för skrivbordstjänst, skickas till Tyskland för att bli en av de fem män som huserar i Fury. Brad Bitt är den stenhårde och lätt psykotiske sergeanten Wardaddy, som basar för kärran, de övriga är Bible (Shia LaBeouf), Gordo (Michael Peña) och Coon-Ass (Jon Bernthal) – alla går förstås under smeknamn och alla har blivit galna av kriget, i synnerhet den till synes bindgalne Coon-Ass. Norman har aldrig någonsin varit inne i en stridsvagn, än mindre dödat någon annan människa.
Hitler är desperat, nu är det totalt krig som gäller, och Furys uppdrag går inte ut på något annat än att köra från by till by och döda så många tyska soldater som möjligt. Det är hela handlingen. Krig är helvete. Det går bara ut på att slakta.
FURY inleds med en scen där Wardaddy kastar sig över en tysk soldat till häst och hugger en kniv i ögat på honom. Detta är ett av de mildare våldsinslagen. Det här är en extremt blodig, våldsam film. Kroppsdelar slits av, män klyvs, kroppar körs över med stridsvagnen så att skallar exploderar som övermogna finnar.
Filmen innehåller flera väldigt starka scener. Kort efter att Norman anlänt tvingar Wardaddy honom att skjuta ihjäl en tillfångatagen, obeväpnad tysk. Tysken visar foton på sin familj, Norman gråter och vägrar skjuta, men Wardaddy ger sig inte och amerikanerna hånskrattar när ett dödande skott slutligen avfyras. Senare anländer Fury till en liten by där männen får tillfälle att supa sig fulla och våldta kvinnor. Norman och Wardaddy tar sig in hos en kvinna och hennes unga, söta kusin. Kvinnorna är först livrädda, men Wardaddy visar sig ha ett gott hjärta och plockar fram mat han ger dem. Kusinen och Norman blir dessutom förtjusta i varandra. Den här scenen skulle kunna bli löjlig, men den funkar. Den trevliga stämningen förstörs när resten av grabbarna stövlar in och beter sig som svin; Coon-Ass är direkt psykopatisk.
… Men säg den glädje som varar. Snart sprängs allt i luften och Fury rullar vidare.
Det här är ingen hyllning till den amerikanska armén. FURY visar bara upp krigets absolut värsta sidor. Det är väl bara slutet, där de fem männen ger sig på 300 tyskar, som känns som en klassisk krigsfilm med hjältemodiga allierade soldater. Filmens slutbild är fantastisk. Scenen där de 300 tyska soldaterna marscerar och sjunger en kampsång är direkt mardrömslik.
FURY är en riktigt bra krigsfilm. Den når inte upp till samma höjder som STALINGRAD, men det här är mörkt, skitigt och motbjudande. Wardaddy och de andra är inga hjältar.
(Biopremiär 24/10)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 