Här är min nittonde videokrönika från Expressen. En spretig sak. Verkar handla om lite allt möjligt som föll mig in just då. Rubriken blev lite märklig. Folke Lind som nämns är ett Lundaoriginal som var kompis med Hasse Alfredson och som stod modell för Lindeman. Jag lärde känna Linds son i början av 90-talet och vi satt hemma hos Folke ett par gånger – men nu har jag inte träffat killen på över tjugo år, och Folke är död.
I samband med premiären på RUMBLE IN THE BRONX skickades jag förresten upp till Stockholm av NST (inte Expressen), där jag intervjuade Jackie Chan. Tyvärr verkar den artikeln vara försvunnen.
Specialeffekter är färskvara. Jag sitter och slafsar i mig pasta med påhittad sås
(”frilans-sås”) samtidigt som jag ser på Robin Williams-filmen ”Jumanji” (Egmont), och konstaterar att filmens dator-animerade effekter, i det här fallet djur som kommer utfarande ur ett mystiskt brädspel, redan är daterade. Troligen blev de daterade redan under filmens inspelning.
Över huvud taget blir datoranimationer sällan riktigt övertygande. Jämför bara rymdskeppsmodellerna ur till exempel ”Stjärnornas krig” (1977) med de datoranimerade rymdskeppen ur valfri sci-fi-TV-serie på 90-talet. Modellerna från 1977 ser betydligt ”riktigare” ut.
Djuren i ”Jumanji” har blivit märkligt ryckiga, i synnerhet aporna. Å andra sidan påminner detta om 30-tals-King Kong, vilket är rätt charmigt.
Hur är filmen i övrigt? Tja, lite väl hysterisk för min smak. Det skriks och brakar mest hela tiden. Men hade jag varit tjugo år yngre hade jag säkert älskat ”Jumanji”, som i grund och botten är en fantasieggande film.
”Äh, de bara sjöng hela tiden.” En gammal kompis uttalade sig om Galenskaparnas ”Stinsen brinner” efter att ha sett den på bio. Själv har jag också svårt för filmer där de ”sjunger hela tiden”, och gick inte och såg filmen.
SF:s serie ”Svenska komediklassiker” går vidare med ”Macken” (filmen, inte TV-serien) och just ”Stinsen brinner”, vilka båda funnits ute ett par veckor nu. Efter att äntligen ha sett ”Stinsen” konstaterade jag att, visst, de sjunger hela tiden, men filmen är ofta väldigt rolig. I synnerhet om man tycker att Knut Agnred är Sveriges Gene Kelly. När paret Assarsson från Hembygdsföreningen dök upp, bröt jag ihop. Filmen är kanske lite för lång, men betydligt bättre än den lite sega ”Macken”. Bäst i båda filmerna är för övrigt Folke Lind.
I egenskap av härdad rysarvän, tycker jag nästan inte att någonting är spännande. Bra, kanske, men knappast svettigt spännande. I filmen ”Tyst vittne” (Egmont) råkar en stum tjej bli instängd i en rysk filmstudio på natten. När hon försöker ta sig ut, upptäcker hon ett par ryssar som spelar in en snuffmovie i studion. Ryssarna jagar tjejen, som på grund av sitt handikapp inte kan ringa efter hjälp, eller förklara sig riktigt.
”Tyst vittne” visade sig vara riktigt bra och spännande (i alla fall fram till slutet – varför är sällan sluten tillfredsställande i thrillers?). Tydligen har den här filmen också varit framgångsrik på festivaler runt om i världen, och den brittiske regissören har blivit erbjuden större Hollywoodjobb. Notera Alec Guinness, som inte finns med i rollistan, som rälig skurk.
…Men vad är det för typer som gör snuffmovies på 35 mm-film? Påkostat och dant!
På fredag har Jackie Chans ”Rumble in the Bronx” Sverigepremiär. Gå och se den förberedd – störta i väg till närmaste videouthyrare, och hyr ett lass
Jackie Chan-rullar. Om inget annat, borde väl ”Hatets eld”, ”Operation Condor”, och (den kassa) ”The prisoner” finnas i butiken, då de är de tre som släpptes senast av Scanbox (dåvarande FilmCo). Varför titta på Jean-Claude Van Damme, när man kan titta på Jackie Chan?
Förresten, glöm inte ”Charlies änglar” på torsdagar.
TOPPRAFFEL! 