Bio: Mission: Impossible – Ghost Protocol

Foton copyright (c) UIP Sweden


För några år sedan fick jag de första säsongerna från 1966 och framåt av PÅ FARLIGT UPPDRAG – av dessa hade jag tidigare bara sett ett enda avsnitt som SVT visade alldeles i början av 1980-talet under rubriken ”Minns ni dem än?”. Däremot såg jag nog alla de avsnitt av versionen från 1988 som visades i Sverige. Här återkom Peter Graves från originalserien – och teamet innehöll bland andra Jane Badler. Vad hände med henne?


Brian De Palmas långfilm MISSION: IMPOSSIBLE från 1996 tyckte jag allt var lite småtrist. Visst, den var väl förvisso bra, men det kändes som om något saknades – vad det nu kunde vara. Dock introducerade filmen superagenten Ethan Hunt, som återkom i John Woos MISSION: IMPOSSIBLE II, som kom år 2000. Rätt många klagade på den filmen och tyckte att den innehöll alldeles för mycket action, men njä, själv hade jag inga större invändningar. Det var ju snygg action.

Växeln, hallå, hallå, hallå!

Med 2006 års MISSION: IMPOSSIBLE III blev det bra på riktigt. Nu regisserade JJ Abrams, och genast blev det en tuffare och aaaningen mer realistisk film. Och nu har alltså den fjärde filmen; MISSION: IMPOSSIBLE – GHOST PROTOCOL premiär. Abrams producerar, medan Brad Bird står för regin. Bird är tidigare känd som regissör av animerade familjefilmer – han gjorde bland andra JÄRNJÄTTEN, SUPERHJÄLTARNA och RÅTTATOUILLE – så valet av honom är ju lite märkligt. Men, visar det sig, helt perfekt.


Tom Cruise återkommer förstås som Ethan Hunt i denna historia som här i Sverige fått stor uppmärksamhet långt i förväg tack vare sin skurk. Det är ju Michael Nyqvist som spelar boven i dramat; Kurt Hendricks. Inte nog med att Kurt är en galen, utländsk terrorist – nej, han är en galen svensk terrorist! Kurt har till och med fått sparken från sitt jobb i Sverige med motiveringen att han är galen. Så galen är han! Och nu har han fått tag i avfyrningskoderna till en rysk kärnvapenmissil han tänker skicka iväg mot USA för att starta ett kärnvapenkrig. Nej, minsann och dar, en tosing som Kurt Hendricks kan ju inte gå lös, så Hunt och hans team sätts in för att stoppa honom.

Traditionell hemlig agent-outfits, så att ingen ska känna igen dem

GHOST PROTOCOL öppnar alldeles utmärkt. Hunt är inspärrad i ett fängelse i Moskva. Hans kollegor ska frita honom, vilket de gör genom att sätta igång ett upplopp, som leder till ett jätteslagsmål. För att veta hur lång tid Hunt har på sig för att komma ut, spelas ”Ain’t that a kick in the head” med Dean Martin i fängelsets högtalare! Fantastiskt. Och jo, det blir många sparkar i huvuden.


Fräsiga förtexter följer på detta, och därefter fortsätter filmen precis lika bra som den började. Detta är eminent underhållning. Det är inte för inte som MISSION: IMPOSSIBLE har ersatt James Bond som robust agentunderhållning. Actionscenerna är väldigt bra, medan vissa av stuntscenerna är fullkomligt fantastiska. Även om man vet att Ethan Hunt självklart kommer att klara sig, blir det otroligt spännande när han till exempel ska klättra uppför fasaden på världens högsta byggnad, det där tornet i Dubai. Snacka om att få hjärtat i halsgropen när Hunt ibland tappar greppet. Detta är extremt skickligt iscensatt. Även slutfajten är kreativ, och ja: vi får se Tom Cruise ock Micke Nyqvist spöa skiten ur varandra!

Ethan Hunt skyddar sig mot strålningen från mobilen

En väldig massa fetaction, men samtidigt är tonen i filmen lite lättsammare jämfört med Bond och Bourne. Och det gör ju sitt till med Simon Pegg som teammedlemmen Benji, som har ett par riktigt roliga scener. Paula Patton är den obligatoriska Snygga Men Tuffa Bruden, medan Jeremy Renner är en analytiker som råkar hamna i teamet. Fransyskan Léa Seydoux spelar en lönnmördare och diamattjuv – en fullkomligt orealistisk rollfigur, men fröken Seydoux (från INGLOURIOUS BASTERDS, ROBIN HOOD och MIDNATT I PARIS) är min typ, som tro inte att jag klagar på sådana petitesser.

Rar tös på lönnmördarstråt

De amerikanska kritikerna har varit lyriska över MISSION: IMPOSSIBLE – GHOST PROTOCOL och har utnämnt den till den bästa filmen i serien. Och jo, det är mycket möjligt att den här filmen är den bästa. Jo, fan, det är den nog. Det här är ett strålande agentraffel – och det ska ses på stor duk! (Se den på Royal i Malmö, där finns Sveriges största duk) Filmen varar över två timmar, men det märks inte alls. Det ligger faktiskt väldigt nära till hands att jag ger Brad Birds actionelddop hela fem syndiga dvärgar i betyg – men jag bör nog behärska mig.


… Fast frågan är om någon annan av årets actionfilmer kommer att kunna slå det här. Det är väl upp till Stallone och Dolphan i THE EXPENDABLES 2 – och jo, jag är väldigt nyfiken på HAYWIRE.

(Biopremiär 27/1)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

https://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js