Bio: Försvunnen

Foton copyright (c) Buena Vista International Sweden
Håhåjaja…
Återigen dags för en svensk film. En svensk thriller, till och med. Kanske till och med en rysare, om man så vill.
Det hävdas att FÖRSVUNNEN, regissörsduon Mattias Olssons och Henrik JP Åkessons långfilmsdebut, fick stor uppmärksamhet när den visades i Cannes i våras och att försäljningen utomlands går bra.
Det är väldigt svårt att tro.
Precis som fallet var med OND TRO, gör nämligen FÖRSVUNNEN sitt bästa att tråka ihjäl publiken. Förra veckan utsattes jag för den hemska orgie i inkompetens som går under namnet JAG SAKNAR DIG. Och nu detta. Finns det inget slut på eländet?
Sofia Ledarp spelar Malin, som ska flytta … norrut. Det framgår inte var hon ursprungligen bodde och vart hon ska, filmen är inspelad i Karlskrona med omnejd, men det skulle lika gärna kunna vara Norrland. Ibland pratar rollfigurerna om ”här uppe”, vilket ju får det att låta som norra Sverige.
I vilket fall: Malins bror har tagit livet av sig och hon går visst till en psykolog, och redan här är man fel på det. Jag fick omedelbart intrycket av att Malin är ännu en av de där trista ångestfigurerna svensk film är full av, och därför sjunker intresset för henne till noll. Ska man engagera sig i till exempel en skräckfilm, är det ju en fördel med sympatiska, kul personer man vill ska överleva.
Malin har packat sina prylar i ett släp och gör iväg norrut – och det är skog och skog och skog. Hon pratar med sina föräldrar i telefon och hon deppar, och plötsligt dyker det upp en stor, svart jeep som börjar förfölja henne och göra märkliga grejor, à la DUELLEN.

”Snabbt! Stå inte bara där! Vi måste kuta runt en sten nu!”

Efter att ha över-
nattat på ett motell, dyker jeepen upp igen. Dess förare kliver ur och går fram och pratar med Malin – det är minsann  Kjell Bergqvist, och han beter sig egendomligt och verkar hotfull.
Malin kör vidare och stannar på en rastplats, och där får hon syn på Stefan (Björn Kjellman), som studerar en karta, blir förbannad och knycklar ihop kartan. Malin och Stefan pratar dock inte med varandra. Och så dyker jeepen upp …
Vid ett ställe mitt inne i skogen har jeepen stannat och blockerar vägen och Bergqvist, med armen i bandage, vill ha hjälp, men Malin vägrar och kör därifrån. Hon pratar väldigt mycket om sin GPS, men trots detta kör hon vilse utan problem; det verkar nämligen inte finnas några vägskyltar i trakten hon kör genom, men väl rastplatser och annat.
Malin håller på att somna! Inte bra. Så hon stannar vid vägkanten för att sova – det är nämligen en enorm skog det här, det verkar ta flera dygn att köra genom den. Men då kommer Bergqvist igen och smashar bilrutan och kidnappar Malin!
Vår hjältinna vaknar upp i en källare i ett hus någonstans inne i skogen. Bergqvist kommer in och säger att hon nog vet vad han tänker göra med henne, men senare, när han är ute på vift, lyckas Malin pilla upp låset och ta sig ut – Bergqvist kommer tillbaka och Malin gömmer sig i en städskrubb och avlyssnar ett telefonsamtal. Hennes onde kidnappare pratar med sin fru och dotter, han låtsas att han är i London.
Vem kommer då, om inte Stefan! Han har kört vilse. Efter vad som kan vara flera dagar, vad vet jag, har han irrat runt i skogen, och när han ska fråga efter vägen, väljer han den rälige Bergqvists hus. Bad move.
Malin störtar ut och vill ha hjälp av Stefan. Bergqvist kommer farande och hävdar att Malin är hans galna dotter. Stefan, som beter sig konstigt han med, tänker ringa polisen, och Bergqvist slår honom med en planka. Malen springer in i skogen och kommer sig i ett utsiktsstorn, jo, det är ju ett skitbra ställa att klättra upp i när en psycho jagar en.
Men vem får Malin se komma irrande i skogen? Jo, Stefan! Men han beter sig misstänkt. Är han i maskopi med Bergqvist? Bäst att slå honom i nöttan med en sten.
Lite senare stöter Malin och Stefan på en tysk jägare som heter Peter och spelas av Dietrich Hollinderbäumer, som sedan 1968 varit med i 128 filmer och TV-program. Han är också skum. Och har ett jaktgevär. Hu.

”Kom igen! Kuta på! Vi måste runt den här stenen!”

Och sedan …
Jaha. Återigen håller jag på att redogöra för hela filmen. Egentligen vore det lika bra om jag faktiskt gjorde det, för då hade ni sluppit se det här eländet. Om ni nu lockas att se filmen efter min recension.
Fy satan vad dåligt det här är. Här finns inte tillstymmelse till spänning. Jag vet inte vad upphovsmännen har tänkt på. Självklart hade det gått att göra något bra av den här storyn, men FÖRSVUNNEN är bara korkad. Logiska luckor? Jo tack. Det här är de logiska luckornas motsvarighet till Bermudatriangeln; stora slagskepp skulle kunna försvinna i hålen.
Alla rollfigurerna – och de är bara fyra – beter sig konstigt. Malin gör hela tiden dumma saker för att kunna bli jagad av busemannen. Hon snor en mobil. Ingen täckning! Hon hamnar kort därpå på en plats där det finns täckning, men istället för att ringa efter hjälp, springer hon iväg. Så håller det på hela tiden.
Men större delen av filmen springer de runt, runt, runt en stor, mossbeklädd sten. Det verkar vara samma jävla sten de använt sig av. Det går även utmärkt att kuta runt och till och med fajtas lite, även om man blivit skjuten i axeln med jaktgevär.
Jag gillar ju Kjell Bergqvist. Förstås. Han funkar bra i början, när han först börjar prata med Malin utanför motellet. Men sedan blir han mest … Kjell Bergqvist. Jag förväntade mig att han skulle ”snap”, som det heter. Få vansinniga utbrott, bete sig som en härlig psykopat. Men nä, han gör ingenting alls av rollen. När han traskar runt i skogen med en bössa i händerna, liknar han mest Åsa-Nisse på tjuvjakt. Hmm…
Björn Kjellmans gestalt är bara konstig.
Ett manus av den här sorten är sådant många lågbudgetbolag skriker efter. Bara fyra skådisar. En skog. Det går att göra för en väldigt billig peng, och det kan bli kommersiellt gångbart – om man vräker på med spänning och skräckeffekter. Groteska överdrifter. En tosing som slaktar folk i ett hus i skogen. Men tydligen vill Olsson och Åkesson inte sänka sig så lågt; till att ösa på med splatter och skrik och energi och skräckfilmsmusik. Istället vill de ligga på ett mer psykologiskt plan. Vilket de inte klarar av.
Filmmusiken är det vanliga pianoklinkandet och lite stråkar. Dock framfört av en rätt stor orkester. Typisk svensk filmmusik som skulle kunna ligga på vilken typ av film som helst.
Jag gäspade redan under inledningen, när Malin påbörjar sin resa. Jag slutade aldrig att gäspa. FÖRSVUNNEN är fruktansvärt tråkig. Och irriterande dum. Kanske till och med fascinerande dum. Och ja, filmen är i det närmaste en tvättäkta kalkonfilm. Den ligger bra nära gränsen och kliver ibland över den.
Dock får den aningen bättre betyg än JAG SAKNAR DIG. Anders Grönros’ skapelse var ju ingen film alls och höll på att driva mig till vansinne. FÖRSVUNNEN har några riktiga skådespelare i rollerna, och man har försökt skjuta filmen med en viss stil; filmfotot är inte helt värdelöst och platt. Per Hallberg, som fått Oscar och grejor, står för ljuddesignen.
Vissa tycker att man ska uppmuntra nya, unga regissörer, i synnerhet om de försöker sig på i Sverige ovanliga genrer som action, skräck och thrillers. Det tycker jag med. Men man ska ju inte ljuga och man ska inte sätta högre betyg bara för att man tycker att det är trevligt att de försökt sig på genren. Hade vi som i USA producerat direkt på DVD-filmer i Sverige, tycker jag att Olsson och Åkesson borde fått härja där några år, innan de gav sig på en bioproduktion. Jag vet inte vad FÖRSVUNNEN kostat att göra, men större delen avv budgeten har nog gått till skådisarna och orkestern. För annars hade det gått att göra filmen för ett par hundra tusen kronor. Om ens det.
FÖRSVUNNEN är verkligen skitdålig. Men det är en perfekt film för dig som vill se folk kuta runt en sten i en skog.
Nej, nu vänder vi blad och går vidare.

(Biopremiär 26/8)

http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js