Bio: I Am Number Four

Foton copyright (c) Disney

Michael Bay-producerad science fiction-action-thriller, baserad på en bok och i regi av TV-seriekillen DJ Caruso, som senast gjorde dumma EAGLE EYE – hur sitter det så här en dag i mars?

Ärligt talat: inget vidare.

Alex Pettyfer spelar John, en kille som är från rymden. Han ser ut som en vanlig, amerikansk, lätt överårig high school-elev, men jodå, han är från en främmande planet. Och hans liv är i fara. Han är nämligen nummer fyra i en grupp på, ja, hur många var de nu? En handfull, säger vi. En handfull rymdvarelser som flytt till olika planeter och nu jagas och dödas av andra, onda rymdvarelser med rakade, tatuerade skallar, spetsiga tänder och gälar på kinderna.

Tillsammans med sin ”vakt” Henri (Timothy Olyphant) flyttar John från stad till stad, där de försöker vara så osynliga som möjligt. I början av den här filmen är John ute och badar med några kompisar, och då börjar hans ben plötsligt att lysa blått (det betyder att en av hans hemliga rymdkompisar har mördats). De badande polarna blir rädda och skriker ”Freak!”, så John och Henri flyttar till Ohio.

Där bär det sig inte bättre än att John får ihop det med Snygga Bruden på skolan. Och tack vare detta får han The School Bully – skolans footballstjärna – på sig. Dessutom lär han känna skolans mobboffer nummer ett, en kille som tror att hans farsa förts bort av rymdvarelser (är han månne son till Sammy Hagar?).

Rymdvarelserna knappar in och med sig har de två stora monster, men nu börjar John kunna lära sig att hantera de superkrafter han upptäcker att han har. Exakt vad de här krafterna går ut på blir jag inte riktigt klok på, förutom att han är skitstark och snabb och kan hoppa högt, skjuter han blå ljusstrålar från händerna, och då kan det mesta hända, beroende på vad manuset kräver. John skaffar sig även en hund.

I AM NUMBER FOUR känns som första säsongen av en TV-serie nerklippt till en långfilm på knappt två timmar. Den följer samma struktur som TV-serier och den riktar in sig på yngre tonåringar. Carusos film fortsätter även den där nya, trista trenden med TV-serier och filmer om superhjältar som inte bär superhjältedräkter, något som väl startades med SMALLVILLE (som Caruso jobbade med) och sedan fortsatt i till exempel HEROES.

Jag har bara sett första säsongen av HEROES, som jag väl tyckte var sådär, och jag hörde förstås att senare säsonger blev värre. I AM NUMBER FOUR kan sägas vara ett slags HEROES LIGHT. Det största problemet är att filmen blir märkligt seg och trist. Alex Pettyfer har inte mycket till utstrålning, men jag gissar att hans utseende går hem hos töserna. De onda rymdvarelserna är inte så kul. Det dyker upp en blond rymdbrud och sparkar röv emellanåt, och hon hade varit en mycket coolare huvudperson. Slutstriden pågår i en evighet och folk skjuter strålar på varandra och det är inte alls fräsigt, och jag höll på att somna. Slutet bygger inte helt oväntat upp till en uppföljare.

Är du tolv år tycker du kanske om det här. Men chansen att du som läser detta är tolv är nog ganska liten, eller hur?