Bio: Lebanon

Bilder copyright © Atlantic Film

När såg du en israelisk film senast? Eller för att göra det ännu snävare: när såg du en israelisk-tysk film senast?

På fredag; nionde april, har LEBANON (regi: Samuel Maoz) biopremiär –  en film som vann Guldlejonet i Venedig. Temat är krig är helvete – och i det här fallet ligger tonvikten verkligen på helvete.

Året är 1982 och det är första dagen av Israels invasion av Libanon. En handfull soldater, samtliga uppenbarligen gröngölingar, kliver ner i en stridsvagn för att ta sig till St Tropez. Deras överordnade hävdar att allt ska gå utan problem, det är i princip bara raka spåret – och skulle det dyka upp fiender, är det bara att skjuta och fortsätta färden.

Det är bara det att det är inte så enkelt för männen i stridsvagnen.

Detta lilla innehållsreferat är faktiskt hela handlingen. I stort sett hela filmen utspelar sig inne i den mörka, skitiga och allt trasigare stridsvagnen. Det som sker utanför får vi oftast se genom ett periskop – eller om det nu är kanonsiktet, fråga inte mig, jag har aldrig suttit i en tank.

Det dröjer inte länge innan de stöter på mostånd – och den unge kanonskytten klarar inte av att skjuta. Han har tidigare bara övat genom att panga på tunnor. Nu handlar det om levande människor – människor han ser genom kikarsiktet. Till slut lyckas han trycka av och han håller på att bryta ihop när han ser resultatet av kanonskottet; en gammal man med bortsprängd arm (som får ett nådaskott av infanterister), en kluven åsna som fortfarande är vid liv.

Och så fortsätter det. Det handlar om ultrasnaskigt brutalvåld, med realistiska skottskador.

Och det handlar om … närbilder. Väldigt många närbilder. Jag har ingen aning om huruvida stridsvagnens interiör är uppbyggd i studio eller om kameramannen satt inträngd i en riktig tank, men var och varannan scen består av smutsiga, svettiga, nervösa ansikten, eller närbilder på händer som hanterar reglage.

Tankarna går till den tyska STALINGRAD; en av de bästa krigsfilmer som gjorts. Även om jag gillade THE HURT LOCKER, hade den filmen vissa drag av underhållningsfilm och amerikansk coolhet; den hade rollfigurer som fällde tuffa repliker och såg tuffa ut. STALINGRAD handlade om tyska soldater, vilka annars alltid får vara badguys, och i LEBANON möter vi israeliska soldater, som vi knappt alls fått skildrade på film eller i böcker och serietidningar. Soldaterna här skulle kunna vara av vilken nationalitet som helst, de är bara ett gäng skiträdda killar som hamnat i en extrem situation.

Det här är ingen lång film. Drygt nittio minuter inklusive eftertexter. Jag tänkte länge sätta betyget fyra på LEBANON – men under den sista halvtimmen börjar det sagga lite. Det blir lite enahanda med stridsvagnsinteriören. Berättelsen rör sig inte framåt. Därför sänker jag betyget ett snäpp. Med det inte sagt att du inte ska se den här filmen, för det ska du – LEBANON är en mycket bra och bitvis omskakande krigsfilm så långt ifrån ÖRNNÄSTET och INGLOURIOUS BASTERDS man kan komma.

…Fast jag tittar förstås hellre på INGLOURIOUS BASTERDS.

 

 

 

 

(Biopremiär 9/4)