Foton copyright (c) Netflix
Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en actionfilm från Indonesien.
Avdelningen för indonesiskt ultravåld.
Indonesien är ett land som gjort sig känt för särdeles råa och välkoreograferade actionfilmer. Förr — till exempel på 80-talet — var indonesisk film synonymt med dåligt dubbade filmer med den indonesiske stjärnan Barry Prima, eller Rambo-kopian THE INTRUDER med Peter O’Brian som Rambu. Jo, han hette så. Rambu.
Numera dyker det upp indonesiska filmer lite då och då på streamingtjänsterna. De flesta av dem är action heller skräck. NEVER SURRENDER, i regi av Sidharta Tata, är den senaste i raden.
Filmen handlar om en änkling som hamnat i onåd hos en gangster i Djakarta. För att skydda sina barn; en tonårstjej och hennes yngre bror, kör mannen dem till sin svärfar; barnens morfar, Hari (Lukman Sardi). Hari är en före detta elitsoldat som lämnade armén efter en incident. Vi får se några händelser i flashbacks.
Hari är en tystlåten men snäll man. Han är också en jävel på att slåss och döda.

Barnens far åker iväg för att reda ut allt med gangstern. Det går inte så bra. Ett gäng gangstrar åker till Haris stuga för att döda honom och barnen. Det går inte så bra för gangstrarna. Då kommer det fler gangstrar. Det går inte så bra för dem heller.
Det största problemet med NEVER SURRENDER är att den varar två timmar och tjugo minuter, vilket förstås är alldeles för länge, filmen är åtminstone 30 minuter för lång. Jag delade upp den på två kvällar, det är därför min recension kommer först nu.
Handlingen är förhållandevis enkel. Det här är inte en av de där actionfilmerna där man sitter och undrar vad fan det är som försiggår och varför detta försiggår. Här är det ett Usb-minne med viktig information folk är ute efter.
Istället för en snårig intrig får vi se Hari tampas skurk efter skurk. Han dödar dem med kniv eller andra tillhyggen, ibland skjuter han dem. Fast Hari åker själv på stryk, hans axel slås ur led, han knivhuggs och han blir skjuten i benet. Detta är dock inget som stoppar Hari, som dessutom är en jävel både på att köra bil och springa ikapp bilar.

De två barnen visar sig också vara ena hejare på att döda när det verkligen gäller, i synnerhet tjejen, som skickligt hanterar en pilbåge så att hon kan skjuta pilar genom huvudet på drägget. Våra protagonister riggar även en rad grymma fällor, så att buset kan pålas, spetsas, sprängas och allt möjligt.
Skurkarna är som sig bör ett vidrigt pack. Först har vi de tandlösa, trasiga snubbarna i sandaler. Sedan kommer en osedvanligt grym sadist iförd tjocka glasögon, han svettas och skrattar nervöst. Ytterligare en eller två skurkvågor anfaller innan det är dags för skurkbossen själv och hans två bästa hantlangare att ge sig på Hari, en av dem är en tjej som är beväpnad med sai-knivar (ett ord jag skrev eftersom jag inte vet vad sai heter i plural på svenska).
Det är ingen vacker och positiv bild av Indonesien som målas upp. Allting är skitigt och nergånget, vädret är dåligt, många verkar bo i glorifierade skjul.
Närstriderna är som sig bör välkoreograferade, jävligt brutala och bitvis blodiga. Skurkarna gillar att döda försvarslösa och snälla människor. Men det finns ingen som helst orsak för det här att hålla på så länge som det gör. Miljöerna är ganska likartade, vilket innebär att det blir lite tjatigt.
Eftertexterna avbryts för en extrascen som hintar om en uppföljare.

(Netflixpremiär 12/11)
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.