Nyligen publicerade jag en text jag kallade ”Var får du dina idéer ifrån?”. Jag har funderat lite mer på den där texten. Det är nämligen en grej jag borde tagit med i den texten, men som jag glömde bort.
Jag skrev om att jag ofta utgår från mig själv när jag skriver manus till serier; att serierna ibland handlar om saker jag själv råkat ut för, eller som någon jag känner råkat ut för. Jag skrev att överste Gyllenskalp är lite av mitt alter ego och att 87:an gör saker gjorde skulle vilja göra, men inte kan göra eftersom det skulle leda till rättsliga påföljder.
Vad jag även borde ha tagit upp i den förra texten, är att om man jobbar med en serie man inte själv skapat, måste man göra den lite grann till sin egen, inom vissa gränser.
En kompis till mig som läser både 91:an och Fantomen sa en gång att det alltid märks att när det är jag som skrivit manus. Han kunde dock inte sätta fingret på vad det är som utmärker dem. ”Det är något speciellt med dem,” sa han.
När jag började skriva Åsa-Nisse 1989 var jag ung och grön, och jag försökte skriva serien så som den alltid sett ut — åtminstone så som jag trodde att den alltid sett ut. Redan före 1989 var det nämligen skillnad på Åsa-Nisse och Åsa-Nisse. Det fanns de bra avsnitten och de dåliga. De bra avsnitten var osignerade, först som vuxen fick jag veta att det var Bengt Linder som skrivit de flesta av dem. Det förklarade ju saken — när jag var barn älskade jag Linders böcker om Dante. Mina Åsa-Nisse-serier från den här tiden var väl inte alltid jättebra, de var lite trevande, jag ville vara redaktören till lags.
Kort därpå började jag skriva Bamse. Det var det svåraste jobb jag haft, tror jag. Dels för att serien var så hårt styrd av redaktionen, de var inne och ändrade i var och varannan ruta för att se till att serien blev precis som de tyckte att den skulle vara, min personlighet skulle inte lysa igenom. Dels för att min personlighet skiljer sig diametralt från Bamse. Med det inte sagt att jag uppmuntrar folk till att vara elaka och inte snälla, men i min värld är Bamse något man driver med. Jag var tonåring och ung vuxen på 80-talet, ett vulgärt decennium som kändes som en motreaktion på det politiska 70-talet. Uppbyggliga serier — och böcker och filmer — var det värsta som fanns. Det tycker jag fortfarande. De fem Bamseserier jag lyckades skriva innan jag lade av är rätt slätstrukna. Två av dem finns i Mini-Hopp-boken som avbildas här ovan.
År 2000 började jag att skriva 91:an, och även där försökte jag skriva serier som var precis så som min dåvarande redaktör tyckte att de skulle vara. Ibland fick jag till det, men de här tidiga serierna är rätt opersonliga.
Efter att ha ägnat mig mest åt film ett par decennier gjorde jag comeback på bred front som serieförrattare 2015. Då började jag åter skriva Åsa-Nisse och 91:an, året därpå började jag skriva Fantomen, och ytterligare ett par år senare Uti vår hage. Nu var det ett par gamla kompisar till mig som var mina redaktörer på Egmont.
Jag var veteran vid det här laget och hade utvecklat en egen stil, och mina redaktörer var öppna för nya idéer. I synnerhet när det gällde Åsa-Nisse gjorde jag min egen grej — dessutom parades jag ihop med tecknaresset Patrik Norrman. Istället för att göra vanlig buskis och bildsatta vitsar, började jag att ägna mig åt parodier i Åsa-Nisse. Jag var, och är, kraftigt inspirerad av Harvey Kurtzman och tidiga MAD, och Åsa-Nisse blev ett sätt för mig att göra humorserier av den typen.
Fantomen använder jag till att göra äventyrsserier av den typ jag vill göra. Jag växte upp med 70-talets Fantomen och för mig har Team Fantomens svenskproducerade äventyr alltid varit den ”riktiga” Fantomen, medan den amerikanska dagsstrippen alltid var träigare och mindre spännande. Men jag försöker inte skriva den typ av äventyr jag läste när jag var barn.
Jag tror inte att Lee Falk själv var riktigt medveten om vilken genialisk serie kan skapade 1936. Vi kan, utan att använda oss av tidsmaskiner och annan fantastika, låta Fantomen dyka upp nästan var som helst i världen mellan 1536 och nutid, eftersom uppdraget att vara Fantomen ju går i arv från far till son. Därför kan jag skriva om historiska perioder som intresserar mig, och om platser och ämnen som fascinerar mig. Dessutom brukar jag ofta få veta vem som ska teckna, så att jag kan anpassa mig efter dennes stil. Således har jag gjort till exempel sviten ”Belle Époque”, som var mitt sätt att göra Tardi-serier, jag har gjort skräckbetonade äventyr som tecknats av Joan Boix, jag har gjort frejdiga pulpäventyr, med mera, med mera. Eftersom seriebranschen ser ut som den gör idag, är det trevligt att Fantomen finns — jag hade inte kunnat skapa en ny, helt egen serie som är som ”Belle Époque”, åtminstone inte om jag vill tjäna pengar på det, men jag kan använda Fantomen för att berätta mina historier.
Här ska jag passa på att skjuta in ett undantag som bekräftar regeln. För ett antal år sedan gjorde jag ett försök att skriva Hälge. Jag har ingen relation alls till Hälge, men jag blev tillfrågad och jag tackar aldrig nej till mer pengar. Det blev dock bara ett avsnitt. Redaktionen ville att serien skulle vara precis som den var när Lars Mortimer gjorde den. Således var de inne och pillade i varenda serieruta. Resultatet blev inte bra, det blev könlöst och obegripligt. Dessutom kände jag att jag inte var lämpad för Hälge, jag vet ingenting om jakt och glesbygd, jag är inte intresserad av jakt och glesbygd. A man has to know his limitations, som Harry sa.
Som jag skrev ovan: om man jobbar med en befintlig serie är det viktigt att göra den till sin egen — men! Det är viktigt att figurerna fortfarande är som de alltid har varit. Ingen får vara out of character, som det heter på främmande språk. Det händer att en del nyare författare på till exempel 91:an, och framför allt på Fantomen, låter figurerna bete sig- eller prata på ett sätt som känns helt fel, och då faller hela serien.
Så länge läsarna känner igen figurer och miljöer kan man, inom rimliga gränser, göra vad man vill och tillföra sin egen personlighet, vilket i princip innebär att man ger serien en själ. Med det inte sagt att läsarna tycker att det är roligt, jag vet att en del inte uppskattar mina excesser och vill att serierna ska vara precis som de alltid varit (vilket i en del fall betyder halvdöda), och jag tycker mig märka att jag ibland skjuter över huvudet på en del läsare.
Men om man som författare enbart går in för att imitera någon annan, till exempel Krister Petersson, är man i de flesta fall dömd att misslyckas. Jag är inte Krister Petersson, jag inspireras av honom, men jag gör min egen grej — och försöker göra det så roligt som möjligt.
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
