Den absolut tristaste och mest oinspirerade fråga som journalister ställer till folk med skapande yrken, till exempel författare, är ”Var får du dina idéer ifrån?”. Ofrast är det allmänreportrar/lokalreportrar som ställer frågan, folk som fått i uppdrag att skriva något och som inte skriver om kultur i vanliga fall. Jag själv råkade ut för flertalet sådana reportrar för runt 35 år sedan, när jag var förhållandevis färsk som manusförfattare till serier.
Var får jag mina idéer ifrån?
Jag kom att tänka på detta idag när jag var på Göteborgs Stadsbibliotek och lyssnade på ett författarsamtal, det var en gammal vän till mig som skulle frågas ut av en poet. Poeten började prata och fortsatte att prata, och först efter en kvart fick min vän säga något.
Så fortsatte det i en dryg timme. Poeten pratade och pratade om min författarvän, och när min vän sa något blev han genast avbruten, eftersom poeten hade mer på hjärtat. Det hela var väldigt märkligt.
Jag skrattade inombords. Efter ett tag blev det rätt roligt. Det började nästan att kännas som en av de humorserier jag skriver. Kanske ska överste Gyllenskalp intervjuas på en viktig tillställning, men han lyckas inte få en syl i vädret eftersom intervjuaren aldrig slutar prata.
Var får jag mina idéer ifrån? Ja, till exempel från evenemang som det här! Många av mina serier utgår från egna upplevelser. På något sätt är en del av dem lite självbiografiska.
När ett av mina skräckseriealbum från den första hälften av 90-talet recenserades i Röd Press, tror jag det var, skrev den unge recensenten att jag onekligen var en skicklig serieförfattare, men han tyckte att jag kastade bort min talang på att jobba med skräck. Han tyckte att jag borde berätta om min själv istället.
Självbiografiska serier hade blivit populärt, var och varannan serietecknare satt och ritade självbiografiska serier. Jag var fullkomligt ointresserad av självbiografiska serier och jag tyckte att de flesta självbiografiska serier var dåliga, ibland på flera olika sätt. Många var illa tecknade, men de allra flesta hade ingenting att berätta — tyckte jag. De gjorde serier om sin händelselösa vardag och förväntade sig att det per automatik skulle bli bra.
I de humorserier jag skriver ägnar jag mig ofta åt satir och/eller parodi. Satiren hittas oftast i 91:an eller Uti vår hage, visst händer det att jag gör kortare, simplare grejor, men det är sällan jag skriver avsnitt som bara bygger på en vits på slutet. Min farsa brukar säga att jag alltid vill något med mina serier. Det är inget jag tänkt på själv, jag försöker mest skriva något som är så bra och roligt som möjligt. Men jo, farsan har kanske rätt.
Jag utgår ofta från mig själv, och mina egna erfarenheter och iakttagelser. Några avsnitt är pseudo-självbiografiska.
Om en serie har överste Gyllenskalp i huvudrollen handlar det ofta om något jag själv råkat ut för, eller sett hända andra. Gyllenskalp råkar i mina serier ofta ut för vardagliga problem de flesta kan råka ut för. Strulande lokaltrafik, till exempel.
87:an, i sin tur, gör ofta sådant som jag skulle vilja göra, men inte gör, eftersom det i slutändan skulle drabba mig själv.
91:an är lite svårare, eftersom han är en enkel bondpojk, och bondlivet har jag ingen som helst erfarenhet av. Däremot är Faló i Uti vår hage konstnär och poet och allt möjligt, åtminstone anser han själv det, och människor som han har jag träffat i drivor de senaste 35 åren. Det är ett tacksamt ämne att skoja om. Det är alltför tacksamt, så pass tacksamt att jag måste hålla igen.
… Men den där idén om att överste Gyllenskalp ska intervjuas inför publik ska jag kanske ta tag i …
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
