Eli ROTHS skräckfilm ICE CREAM MAN, som inte ska förväxlas med skräckfilmen ICE CREAM MAN från 1995 med Clint Howard i huvudrollen, pressvisades inte i Göteborg inför biopremiären i augusti, och den försvann ganska fort från repertoaren, så jag såg den inte förrän nu, när den finns att hyra.
Det här är en film som massor med människor, främst i USA, verkligen hatar, de spyr galla över filmen. Men — det verkar inte vara så mycket på grund av själva filmen, dess handling och underhållningsvärde. Eventuellt har Eli Roth använt sig av AI och detta har gjort folk upprörda. Ett företag som heter Dark Half och som jobbar med AI-baserade visuella effekter nämns i eftertexterna. Det handlar främst om en tecknad reklamfilm för glass vi får se ett par gånger några sekunder åt gången. Den är tecknad i 20-talsstil och Roth har sagt att han själv ritat sekvenserna som sedan animerats, och han ska visst senare ha medgivit att en liten del av dessa scener har gjorts med AI. Eventuellt handlar det även om en eller två ytterligare scener, men det var inget jag noterade alls — det var inte lika uppenbart som i till exempel The Asylums filmer, där stora masscener numera är AI-genererade.
Sedan är det en del människor som blivit upprörda av filmens innehåll, en del har tyckt att det är osmakligt att blanda barn och extremt grov splatter, andra på att filmen är tramsig och omogen, och ytterligare en del tycker att den är alldeles för våldsam och slafsig.
ICE CREAM MAN är en film om onda barn som mördar vuxna. Det är en fin gammal genre — klassikern är ONDSKANS BARN (VILLAGE OF THE DAMNED) från 1960, CHILDREN OF THE CORN från 1984 är den mest kända, medan VEM KAN DÖDA ETT BARN? från 1976 är den bästa, och det finns förstås fler än dessa.
Roths film utspelar sig i idylliska villamiljöer som hämtade ur en Spielbergfilm, komplett med cyklande tonårspojkar. Dit kommer en dag en mystisk glassbil som körs av en lika mystisk, ständigt leende glassförsäljare som inte säger ett ord (Ari Millen). Alla barn i trakten köper glass av försäljaren, utom den lite mobbade Jared (Charlie Zeltzer), eftersom han är laktosintolerant. Jareds rika föräldrar spelas förresten av Eli Roth själv och Karen Cliche. En tjej som heter Mia (Kiori Mirza Waldman) spyr upp den glass hon ätit.
På natten händer något. Alla barn som ätit av glassen blir onda, rejält onda, och börjar mörda sina föräldrar och andra vuxna på de mest groteska sätt — en flicka sågar av sin mors huvud med en bågsåg.
I skolan nästa dag sitter de besatta barnen, med glass smetat kring sina munnar, tysta i klassrummen och stirrar på sina lärare, som tror att ungarna bara är skoltrötta och inväntar det närstående sommarlovet. De enda som inte är besatta är Jared, Mia och en kille som heter Tommy (Shiloh O’Reilly). Det dröjer förstås inte länge innan barnen attackerar lärare, annan personal, och alla som passerar utanför skolan. Blod sprutar, kroppsdelar avlägsnas. De besatta barnen försöker få Jared och hans vänner att äta glass så att de också blir mordiska. Trion flyr — och försöker ta reda på vad det är som händer, varför det händer, vem glassförsäljaren är, och hur man stoppar honom.
I mångt och mycket är ICE CREAM MAN en exploitationfilm av det gamla fina slaget. Det är även en skräckkomedi. Det här är en av de minst tråkiga skräckfilmer jag sett på ett bra tag. Filmen varar bara 86 minuter inklusive långa eftertexter, i vilka alla som stöttat filmens crowdfundingkampanj tackas (de ser ut att vara flera tusen). Tempot är högt, kanske sackar det en aning mot slutet.
Några av den här filmens argaste kritiker hävdar att Eli Roth bara får göra film för att han är kompis med Quentin Tarantino. Själv tycker jag att Roth är väldigt ojämn som regissör. Hans förra film BORDERLANDS var hemsk, men han regisserade inte hela filmen. Slashern THANKSGIVING har bra mordscener, men däremellan är den trist och rollfigurerna är hemska. DEATH WISH är bättre än den förtjänar. Och så vidare.
Ärligt talat: jag tyckte att ICE CREAM MAN var rätt kul. Vågar jag erkänna det? Om jag inte läst om AI-bråket hade jag sannolikt aldrig tänkt på det när jag såg filmen. Manuset är kanske lite slappt, i synnerhet mot slutet när det hela ska förklaras, men det bekommer mig inte, det kan jag ta. I en tid när skräckfilm antingen är pretentiösa grejor från A24, eller PG-13-filmer från Blumhouse, känns det uppfriskande med en film som inte är så kallad elevated horror.
Rekommenderar jag filmen? Ja, till dig som brukar gilla sådant här. Ni andra behöver inte se den.
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
