Bio: The Magic Faraway Tree

Foto copyright (c) David R. Gaynes

Enid Blyton?

När jag var barn läste jag ett par av hennes böcker om Hemliga Sjuan. Femböckerna läste jag aldrig, inte heller någon av hennes andra bokserier, däremot såg jag en av de danska Femfilmerna (dubbad till svenska) och på 2000-talet såg jag en tysk Femfilm som var på tyska.

Mellan 1939 och 1951 skrev Enid Blyton fyra böcker om The Faraway Tree. Jag har aldrig hört talas om dessa och de verkar inte ha översatts till svenska. Till skillnad från Blytons övriga bokserier handlar dessa inte om mysterielösning eller liknande äventyr, det här är fantasy och sagor av ett väldigt typiskt brittiskt slag. Ska jag komma på något att likna historierna vid får det bli ”Alice i underlandet”, fast utan satir.

Ben Gregor har regisserat denna brittiska produktion i vilken böckernas handling har flyttats till nutid. Det börjar ganska charmigt, om än otroligt konstigt och förvirrande. Andrew Garfield och Claire Foy spelar Tim och Polly Thompson, vilka har barnen Fran, som av någon anledning inte pratar, Joe och Beth (Billie Gadsdon, Phoenix Laroche och Delilah Bennett-Cardy). Tim är hemmaman, Polly är uppfinnare och har konstruerat ett talande kylskåp (Judi Dench gör rösten).

När Polly upptäcker att företaget i hemlighet har installerat kameror i konstruktionen för att övervaka kunderna vägrar hon vara med längre och säger upp sig. Detta innebär att de blir fattiga, Polly måste lämna tillbaka tjänstebilen och de kommer att bli av med lägenheten. Den ständigt positive och fånige Tim tycker att detta ger dem chansen att förverkliga en av deras gamla drömmar — att flytta ut på landet. Barnen hatar detta, de älskar nämligen sina skärmar och tillgång till Wi-Fi (Jo, det här är en sådan där film som är kritisk till modern teknik).

På oklara sätt kommer Tim över ett hus på vischan som kan vara perfekt för dem, så de tar tåget dit. Under tågfärden ger Tim sina barn böcker att läsa och de blir förbannade, de har ju sina spel och mobiler de vill ska funka. Det går varken buss eller taxi från stationen till huset, så de promenerar, huset verkar ligga åtskilliga kilometer bort.

Huset visar sig vara en fallfärdig lada som kostar 20 000 pund. Trots att de nu alltså saknar inkomst rustar de upp ladan och börjar odla tomater — de ska göra pengar på att sälja tomatsås. Men de har alltså ingen bil och det går inga bussar. Hur ska barnen kunna ta sig till- och från skolan? Hur gör de när de ska handla?

Redan under den första promenaden till ladan tycker Fran sig se en älva. På natten får Fran ett brev från älvan, som heter Silky (Nicola Coughlan). Silky vill bjuda Fran på te och tårtor i the Faraway Tree (filmen visades otextad, så jag vet inte vad det kallas på svenska). Brevet innehåller instruktioner för hur hon ska hitta trädet.

Nästa dag letar Fran upp trädet och säger ”I believe in magic” tre gånger och då hissas hon upp i trädet, där hon möter Silky och dennas märkliga vänner. Fran börjar prata igen. När man klättrar i trädet kommer man till olika världar.

Fran berättar om trädet för sina syskon, men de tror förstås inte på henne. Fran tar med sig syskonen till trädet, säger ”I believe in magic”, och alla tre hissas upp i grenverket och till nya världar.

… Och här, ungefär, tappade jag intresset. Barnen upplever magiska äventyr, men allting känns som … Jag vet inte. Som sådan där engelsk panto? En massa skådespelare som är utklädda till olika, märkliga figurer, och alla agerar överdrivet. Michael Palin spelar en figur, Rebecca Ferguson gör en illasinnad skolfröken som heter Dame Snap. Jennifer Saunders spelar barnens mormor, en rik och besvärlig kärring som hotar ta barnen med sig till London om Tim och Polly misslyckas med sitt hus- och tomatprojekt. Till slut får vi veta att det går jättebra att leva utan mobiler och Wi-Fi.

THE MAGIC FARAWAY TREE varar en timme och 50 minuter, vilket är alldeles för länge för en film som den här. Jag tröttnade och satt och tänkte på annat. Det må medverka ett flertal kända skådespelare i filmen, men allting är rätt gapigt och överdrivet, och handlingen grep aldrig tag i mig. Jag tyckte mest att det blev påfrestande och fånigt. Men så har jag aldrig gillat barnteater, inte ens som barn.

Kommer svenska barn att uppskatta den här filmen? Det är svårt att säga. Det krävs nog dessutom uthållighet om barn ska se en så här lång film. Här finns dock ett par inslag jag tyckte var lite lustiga, bland annat en scen med gödsel och en bonde som pratar obegriplig rotvälska, och när barnen efterfrågar Wi-Fi tror bonden att de menar hans fru, wifey.

Det känns lite märkligt att den tonårige Spindelmannen nu är 43 och spelar familjefar. Fast Andrew Garfield var förstås kraftigt överårig som Peter Parker.

Och kom ihåg, ungdomar, att klättra i träd är alltid bättre och mer stimulerande än att surfa på nätet och spela spel, glöm aldrig det!

(Biopremiär 13/11)