AFFECTION från 2025, med manus och regi av debuterande BT Meza, visar sig vara en film som är betydligt bättre än jag trodde den skulle vara, samtidigt som den inte är helt tillfredsställande. Filmen är nämligen alldeles för rörig och tillkrånglad, det hade säkert gått att berätta den här storyn på ett lättbegripligt sätt, men det verkar herr Meza inte velat göra. Eller så visste han inte hur han skulle berätta sin story på ett bättre sätt.
Det här är en film med ett rejält mysterium av den typ jag älskar, och filmen börjar som en thriller, övergår till att bli science fiction, och slutar som body horror.
Jessica Rothe från HAPPY DEATH DAY-filmerna spelar Ellie och är utmärkt i rollen. Filmen börjar med att Ellie vaknar upp på en väg intill en kraschad bil. Hon tar sig upp på fötter och börjar då skaka okontrollerat. Då kommer en bil och kör på henne …
… Och Ellie vaknar upp i en säng i ett stort, ensligt beläget hus. Hon skriker och hennes make Bruce (Joseph Cross) rusar in för att lugna henne — men Ellie känner inte igen Bruce, hon undrar vem han är. Hon känner inte heller igen sin dotter Alice (Julianna Layne), eller ens sin egen spegelbild. Ellie säger att hon heter Sarah och blir våldsam. Hon måste lugnas ner.
Tiden går och Ellie beter sig mer normalt — men hon vet fortfarande inte vem hon är. Hon har minnen av en helt annan familj. Hon märker även att både hon och Alice har mystiska märken i nacken.
Men så en dag tar hon sig in i en intilliggande byggnad och där hittar hon flera bildskärmar kopplade till övervakningskameror. Inte nog med det, där finns även något slags laboratorium. På en videokassett sitter en lapp med texten ”Play me”, så Ellie tittar på videon. Det visar sig att Bruce håller på med märkliga, mystiska saker.
Det är en intrikat historia, det här, men tyvärr har BT Meza valt att berätta den så förvirrat som möjligt, ibland med hjälp av texter på papper och datorskärmar, ibland med en berättarröst, ibland allt samtidigt. Det blir vagt och otydligt. Vi får en förklaring till hur allt hänger ihop, men allt förblir luddigt på grund av sättet filmen berättas på.
Det medverkar bara tre skådespelare. Ibland blir det våldsamt. Det förekommer hinkvis med slem, det förekommer tentakler, och det förekommer ögonglober i vad som ser ut som en utomjordisk aladåb.
Som sagt: en rätt bra film med en strålande Jessica Rothe. Det är synd att Meza valde att göra filmen krånglig och svårtillgänglig. Jag tror att jag redde ut det hela — men helt säker är jag inte.
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
