Bio: Jävla karlar

Foton copyright (c) Olle Kirchmeier/B-Reel Films

Det bara att konstatera att jag är förhållandevis ointresserad av så kallad seriös samtidslitteratur. Jag tittar på film och konst, och när jag inte lyssnar på rockmusik, lyssnar jag på klassisk musik. Mer kulturell än så är jag inte. Det blir sällan av att jag läser skönlitteratur, om det inte är genrelitteratur och då gärna gamla pocketböcker. Teater och performancekonst intresserar mig ännu mindre. (Jo, jag läser ju även serier.)

Dock ser jag ofta en hel del av de mer populära böckerna ute i det vilda, eftersom jag ofta besöker boklådor för att kolla om de har något fränt som tilltalar mig. Romanen ”Jävla karlar” av Andrev Walden syntes ett tag precis överallt. Den hade Giuseppe Arcimboldos målning ”Vertumnus” från 1590 på det tilltalande omslaget, indelat i sju remsor. Men det skulle inte falla mig in att läsa den, jag tog inte ens reda på vad den handlade om, och om jag gjort det, hade jag definitivt inte velat läsa den.

Nu har en filmatisering av boken biopremiär. För regin står Jens Sjögren, som gjorde JAG ÄR ZLATAN. När jag gick till pressvisningen och slog mig ner i en fåtölj för att se filmen visste jag fortfarande inte vad den skulle handla om — det hade jag glömt ta reda på. Det fick bli en överraskning.

Filmen började — och efter en liten stund kände jag att, fan, det här vill jag inte se. Det här kändes som urtypen för en svensk film jag inte vill se. Men jag satt förstås kvar och såg hela filmen.

Boken, och nu filmen, handlar om Andrev Waldens egen uppväxt med olika fadersgestalter, i boken är de sju, därav de sju remsorna på omslaget — i filmen är de bara fem, antagligen för att filmen annars skulle bli för lång. Samtliga män är ena jävla karlar, om än på olika sätt.

Alldeles i början av filmen ser vi tavlan ”Vertumnus” lutad mot en vägg. Vi ser den inte igen och den omnämns aldrig. Tavlan föreställer kejsar Rudolf II, som är uppbyggd av olika växter, frukter och grönsaker. Han är uppbyggd av olika delar — och Andrev, rättare sagt hans bild av vuxenvärlden, är också uppbyggd av olika delar; de sju — eller fem — männen som Andrevs mor Mona (Aliette Opheim) lever med under de år filmen utspelar sig, jag trodde först att det var 70-tal under inledningen, men jag läser att det är 1983. Vad gäller symboliken ovan gissar jag, men det kan nog vara så. Andrev spelas av tre olika pojkar beroende på hur gammal han är; Vilgot Avenäs Thorslund (7 år), Felix Östergren (11 år), och Ludvig Eriksson (14 år). Killarna är inte jättelika varandra och det tog en liten stund innan jag förstod att det skulle vara Andrev och att det gått några år.

Gör man en svensk film nuförtiden verkar det vara ett krav att Jonas Karlsson eller Filip Berg ska vara med, helst bägge två. Karlsson är inte med i JÄVLA KARLAR, men väl Filip Berg. Han spelar Lars, den första av karljävlarna. De övriga görs av David Book, Jakob Öhrman, Viktor Norén och Joel Spira, i nämnd ordning.

Lars bor med Mona, Andrev och dennes lillasyster Lo i en stuga i skogen. Lars kan inte kontrollera sitt temperament och misshandlar ofta Andrev. Lars är inte Andrevs riktige far, Andrev har fått för sig att hans far är en indian.

Mona får nog och flyttar till stan, hon tar Andrev med sig, Lo har hon och Lars delad vårdnad av.

Därefter lever Mona med en konstnär som festar och dricker för mycket, en finsk bilmekaniker som dricker han med, en kille som visar sig vara tjuv och heroinist, och en skäggig, men le, typ med villa och kanot.

Det är eländes elände dagarna i ända. Vuxenvärlden är ond. Men samtidigt börjar den ovanligt snälle Andrev intressera sig för det motsatta könet. Han knycker en herrtidning han gömmer under sängen och det förekommer en företeelse jag fullkomligt glömt bort: att fråga chans på någon. Andrevs bästis är en kille med glasögon som mest är intresserad av Drakar och demoner. Rollspelet, alltså, inte riktiga drakar och demoner. Andrev har länge fantiserat om sin far indianen och känt dennes närvaro, men han får senare kontakt brevledes med fadern, som bor utomlands, och han är inte alls indian.

Det dröjde ett bra tag innan jag fattade att det var 80-tal, när Mona är ihop med finnen tittar de på CONAN — BARBAREN på video, och kort därpå tar de bilder till skolfotokatalogen för läsåret 1986/1987. De kollar även på VARUHUSET på TV.

Bitvis känns det här nästan som en parodi på svensk socialrealistisk film från 70- och 80-talen, i en scen blir finnen fly förbannad och slänger ut ett akvarium från balkongen. Det var nog inte meningen att man skulle göra det, men här skrattade jag — det kändes som något jag skulle kunnat hitta på till någon av de humorserier jag skriver manus till. Jag gillade även när finnen grillade kyckling, varsin hel grillad kyckling de ska äta med händerna utan någonting till.

När det inte är eländes elände är det rätt charmigt mellan varven. Det är välspelat. Och plötsligt insåg jag något intressant: jag är född på 60-talet och JÄVLA KARLAR skildrar min egen ungdomstid på 80-talet (Både Andrev Walden och Jens Sjögren är födda 1976). Jag har förstås väldigt starka minnen från 80-talet, även om det är 40 år sedan känns det ganska nära för mig. Men! Samtliga vuxna skådespelare i filmen är födda på 80-talet, några i början av decenniet, andra i mitten. Deras ungdomstid var på 90-talet. Således är det här ett kostymdrama för dem! De klär ut sig till människor från en flydd tid, en tid som var min verklighet. Ungefär som om jag skulle medverka i en film som utspelar sig på 50-talet. Jag kan läsa på om- och studera kläder, prylar och populärkultur från 50-talet, men jag får ingen känsla för tidsandan, inte som någon som var med på den tiden, till exempel Lasse Åberg. När jag såg JÄVLA KARLAR funderade jag förresten på om dialogen är autentisk, om vi pratade så på 80-talet. Det minns jag inte. Jag tycker att vi alltid pratat på samma sätt under min livstid, men det stämmer ju inte.

Filmaffischen är också indelad i sju remsor, men eftersom två män saknas har man lagt in Andrev och Mona i en remsa, och indianen i en annan.

Filmens engelska titel är BLOODY MEN. Blodiga män, tror man kanske att det betyder om man inte fattar att det är det brittiska kraftuttrycket. Men de kunde förstås inte döpa den till FUCKING MEN.