I den bayerska delen av vilda västern

Det är dags att bocka av ännu en film på listan över obskyra barndomsminnen, sådant jag i decennier undrat över vad det var och om jag mindes rätt. Senast var det FLICKA MED KVAST jag skrev om.

Tyskland har en gammal och stark tradition när det gäller western. Jag har tidigare flera gånger skrivit om tyska westernserietidningar. Tyskland var tidigt ute när det gäller westernlitteratur. Mest känd är Karl May (Carl Friedrich May, 1842-1912), som skrev romanerna om Winnetou, Old Shatterhand och deras vänner. Mays första westernberättelse publicerades 1879, den första boken om Winnetou kom 1893. Karl May besökte dock inte Nordamerika förrän mot slutet av sitt liv.

En annan tysk westernförfattare var GF Unger (GF står för Gert Fritz), 1921-2005. Unger skrev så kallade Romanhefte, ibland kallade Heftromane; Tysklands motsvarighet till kioskböcker. Romanheften är tidningar i A5-format, oftast på 52 sidor, och brukar — eller brukade — komma ut med ett nummer i veckan. Unger skrev en kortroman i veckan, sammanlagt skrev han 742 westernromaner. Till detta kommer alla andra böcker han skrev, till exempel finns det 430 pocketböcker med hans namn på, men dessa innehåller nog delvis repriser. I Sverige kom en del av Ungers böcker ut i pocketserierna Kaliber 45, Prärie och Bästa Västern, och för att läsarna inte skulle få veta att de var tyska, sattes namnen Frank Callahan, AF Peters eller GF Bucket på omslagen.

Självklart gjordes det även tyska westernfilmer. I Västtyskland producerade man de förhållandevis påkostade filmerna om Winnetou, som var lite tidigare ute än de italienska westernfilmerna. Även i Östtyskland gjorde man westernfilmer, oftast med indianer som huvudpersoner.

Jag har haft ett minne av att jag såg en konstig, tysk western på TV när jag var barn. Det enda jag minns är en cowboy i en vagn i en skog och att det förekom en indian. Som jag minns det visades filmen en eftermiddag. Jag tyckte att filmen var tråkig, men jag tittade ändå, det var ju en western. Vi pratade om den i skolan, alla tyckte den var tråkig och vi tyckte att det var konstigt att de pratade tyska i filmen.

Jag har sedan dess undrat vad det här var för konstig film. Som vuxen gissade jag att det var en östtysk western. Men! Tack vare modern teknik har jag nu lyckats ta reda på vilken film det var, och inte nog med det: jag har sett om den! 50 år efter att jag såg den första gången.

Filmen är den västtyska TSCHETAN, DER INDIANERJUNGE, en film som enligt förtexterna är copyright 1972, men som hade tysk biopremiär 1973. Den visades under titeln INDIANPOJKEN TSCHETAN på TV1 den 4 mars 1976, klockslaget har jag dock inte hittat. Dansk TV visade den i december samma år.

Detta lilla drama, som brukar klassas som familjefilm, fick svensk premiär direkt på TV. För manus och regi står Hark Bohm — ett namn som fick mig att reagera. I februari i år recenserade jag filmen AMRUM, i regi i Fatih Akin, som skrivit manus tillsammans med Hark Bohm, som dog förra året. AMRUM bygger på Bohms barndomsminnen. I en liten roll i den filmen syns Diane Kruger, som gjorde huvudrollen i UTAN NÅD, 2017, även den av Akin och Bohm.

INDIANPOJKEN TSCHETAN är en av Hark Bohms tidigaste filmer som regissör. Det här är en historia som utspelar sig 1880 i Montana — men filmen är inspelad i Bayern. Hark Bohms bror Marquard Bohm spelar fåraherden Alaska, han kallas så eftersom han alltid velat resa till Alaska. Han kommer rullande med sin vagn, sin fårskock och sina hundar, och träffar på den hårde Ben Johnson (Willy Schultes), som tillsammans med sina två söner, vilka ser ut att vara i 14-årsåldern, tillfångatagit en indianpojke (Dschingis Bowakow). Lakotaindianen har stulit en häst, och nu tänker Johnsons lyncha honom.

Johnsons binder fast indianen utanför sin stuga, men Alaska smyger dit och skär loss pojken. Alaska vill att pojken ska hjälpa honom med fåren. Pojken försöker först rymma, men självklart blir han och Alaska snart vänner. De hittar en tipi och två döda indianer, pojken ger dem en traditionell begravning; han lägger liken på upphöjda bord, eller plattformar.

Filmens första timme innehåller väldigt lite dialog, indianpojken säger ingenting. En timme och tio minuter in i filmen börjar pojken prata. ”Förstår du vårt språk?” säger Alaska överraskat, och jag undrade om han menade engelska eller tyska. Pojken säger att han heter Tschetan, vilket betyder Falken, och att han en gång placerades i de vitas skola.

Ett par minuter senare dyker Ben Johnson och hans söner upp. De vill ha Tschetan och börjar skjuta på timmerstugan där Alaska och pojken gömmer sig. Tschetan skjuter en pil i bröstet på en av pojkarna. Pojken överlever, men de två andra ger upp, lägger ifrån sig vapnen och ger sig av — men de säger att de ska komma tillbaka.

Alaska förstår att Johnsons kommer att återvända med fler män, så han och Tschetan måste ge sig av. När de slår läger och Tschetan går iväg för att fiska dyker det upp två Oglala-indianer, som också tillhör Lakota. De tar Alaskas gevär och tänker stjäla ett par hästar, men då kommer Tschetan tillbaka och förklarar läget.

Tschetan säger att han vill följa med sina stambröder, och filmen slutar med att Alaska gör dem sällskap när de rider mot Kanada.

Jag förstår att jag tyckte att den här filmen var tråkig när jag såg den som barn 1976. Tempot är vääääldigt långsamt, det pratas ytterst lite, och vi får vänta till slutet innan det blir action. Ett drama om en fåraherde och en indianpojke var inte vad jag ville ha i en western, det här var långtifrån ALIAS SMITH OCH JONES och krutdoftande John Wayne-filmer.

… Men som vuxen tycker jag att det här är rätt bra, faktiskt. Att de pratar tyska stör mig inte nämnvärt, jag har sett mängder av westerns där de pratar italienska. Miljöerna där filmen spelats in är väldigt passande, nog kunde detta vara Montanas berg. Man har varit noga med detaljer och filmen känns oväntat realistisk, det här ser ut som autentiskt 1880-tal i Montana, åtminstone inbillar jag mig att det är autentiskt.

Filmmusiken är rätt konstig, den låter inte som något annat vi hört i cowboyfilmer, varken i amerikanska eller italienska. Ibland låter musiken som medeltida melodier. Detta skänker filmen en viss, mystisk stämning.

1979 lämnade Sergel Films Distribution AB in filmen till Statens Biografbyrå för granskning, och den 8 mars 1980 fick filmen svensk biopremiär under titeln TSCHETAN, INDIANPOJKEN. Jag gissar att den valsade runt som söndagsmatiné på landets biografer, och sannolikt tyckte de barn som såg den att den var skittråkig.

För att kunna sätta en sjuårsgräns på filmen kände byrån sig nödgade att göra fem censurklipp för att barnen inte skulle bli psykiskt skadade. Scenerna med pojken som får en pil i sig klipptes bort, vilket måste ha renderat slutet tämligen obegripligt. Man klippte även bort en snutt i början där en kanin skjuts ihjäl på riktigt — jag reagerade när jag såg detta. Kaninsnuff i bästa/värsta Ruggero Deodato-stil. Här finns även en scen där ett får dör, och det verkar också vara på riktigt. Jag vet inte om SVT gjorde några klipp när de visade filmen 1976, men den större TV-publiken ansågs antagligen inte kunna drabbas av psykisk skada.

Dschingis Bowakow, född 1961, fortsatte att skådespela (senast i en film som kom 2008) och jobba med film, han var bland annat en av producenterna till skandalfilmen POLA X (1999).

Då var ännu ett mysterium löst. Det känns kul. Nu hoppas jag att jag någon gång ska kunna lösa mysteriet med den svenska TV-pjäsen med Claire Wikholm som Calamity Jane. Jag har kommit så långt som att det verkar ha varit Gunila Ambjörnsson som gjorde filmen, men där tar det stopp. Finns det någon bland mina läsare som vet mer om denna udda, svenska westernproduktion (vilken sannolikt var en politisk allegori)?