Amazon Prime: Ali G: Who Iz I?

Foton copyright (c) Amazon MGM Studios

Ännu en Amazon Prime Video-premiär på en Amazon MGM Studios-produktion, denna gång på en film som tydligen skulle gått upp på bio alldeles nyligen, men som stoppades kort innan premiären.

Sacha Baron Cohens figur Ali G hade jag nästan glömt bort. Jag tittade aldrig på TV-programmen, jag har sett en del avsnitt i efterhand, men långfilmen ALI G IN DA HOUSE från 2002 såg jag när den släpptes på DVD. Jag har inte sett den sedan dess, men jag vill minnas att jag tyckte att den var rolig.

England och det tidiga 2000-talet, då skördade humorgrejor som Ali G och LITTLE BRITAIN stora framgångar, den senare TV-serien vann mängder av priser. Jag tyckte att det var fantastiskt roligt — jag tycker fortfarande att det är fantastiskt roligt. Fast idag anses humorn i dessa program vara ytterst kontroversiell. Matt Lucas och David Walliams har tvingats be om ursäkt för vissa sketcher — och nu har Sacha Baron Cohen hamnat i blåsväder tack vare sin nya film om Ali G, vilken för övrigt även är Cohens regidebut.

Ali G är en vit, engelsk medelklasskille som annamat stilen hos en svart hiphopare. Det är skämtet. Han beter sig- och pratar som klyschiga rap-artister, han klär sig som sådana, fast allting är överdrivet. Och det blir extra töntigt när det utspelar sig i en liten grå, ful, engelsk förort. Till detta kan man dessutom lägga det faktum att Sacha Baron Cohen är jude. I sitt program intervjuade Ali G diverse människor, däribland Donald Trump, och ställde otroligt konstiga, inkorrekta frågor, och lyckades på så sätt avslöja vissa intervjuoffer, han lockade fram deras fördomar och arrogans.

När trailern till den nya filmen ALI G: WHO IZ I? släpptes för några månader sedan gick vissa grupper i England i taket och krävde att filmen skulle stoppas. I trailern figurerar Ali G iförd rastakläder. Där gick minsann gränsen! Det här var kulturell appropriering!

De som blev upprörda hade förstås inte sett filmen — ingen hade sett filmen. Som bekant behöver man inte ta del av saker i sin helhet för att man ska skrika efter förbud, minns videovåldsdebatten i Sverige årsskiftet 1980/1981, då folk ville förbjuda filmer de inte sett.

ALI G: WHO IZ I? är samhällssatir. Och vad är det den belyser och skojar med: jo, till att börja med kulturell appropriering! Filmen inleds med detta. Den extremt politiskt korrekta, vänstervridna* universitetsprofessorn dr Nira Cain-N’Degeocello (också spelad av Cohen) anklagar Ali G för kulturell appropriering. Han håller ett anförande (vilket han inleder med att be om ursäkt för att han är en vit, medelålders CIS-man) inför en klass med svarta studenter. Nira är synnerligen upprörd över Ali G:s persona, medan studenterna flera gånger säger ”We don’t care!”.

Kulturell appropriering är en rätt märklig sak med flytande gränser. Jag såg ett program någonstans, kanske var det en video på YouTube, där någon ansåg att västerlänningar absolut inte får bära kimono, eftersom det är kulturell appropriering. Men japaner är ju inget minoritetsfolk. När jag var barn var vilda västern fortfarande stort. Liksom så många andra barn hade jag ett indiantält, och jag hade indianfjädrar, pilbåge och en tomahawk i gummi. Detta hade sannolikt inte gått för sig idag, om vilda västern fortfarande var populärt, eftersom det är kulturell appropriering. Och vi kan ju inte heller säga indian — men att säga nordamerikanska ursprungsbefolkningen-tält låter inte lika bra. En debattör skrev häromåret att det vi ägnade oss åt som barn på 70-talet inte var kulturell appropriering — det var snarare ”cultural appreciation”. Vilket stämmer.

ALI G: WHO IZ I? handlar om att Ali G:s program på HBO lades ner för mer än tjugo år sedan, Ali blev pank och han tvingades flytta hem till morsan i Staines. Hans flickvän MeJulie (Morgana Robinson) är gravid i åttonde månaden, vilket Ali tror är ett misstag.

När Ali ska sälja en massa gamla prylar hittar han en faxmaskin och ur denna kommer ett fax från HBO: de vill göra en tredje säsong av Alis TV-show och erbjuder ett stort antal miljoner dollar. Ali blir eld och lågor, och han och MeJulie reser till Los Angeles för att träffa HBO (nog är det lite lustigt att denna film om HBO är producerad av konkurrenten Amazon MGM).

Det visar sig — förstås — att faxet är från 2004. Erbjudandet gäller inte längre. Så, nu befinner Ali och MeJulie sig i Los Angeles, och de är luspanka. Ali får idén att bli stjärna på TikTok. Det ena leder till det andra, han träffar diverse mystiska människor, och plötsligt är han programledare för ett vulgärt Free Speech-program. Här drivs det med rasism och MAGA.

Hela tiden jagas Ali G av dr Nira Cain-N’Degeocello, men även av den stenhårde, militaristiske Erran Morrad från Israel, expert på terrorism och före detta Mossad-agent (även han spelas av Sacha Baron Cohen).

Under filmens gång träffar Ali G på en lång rad människor och några av dem intervjuar han i sina program. Precis som i tidigare produktioner hävdas det att de flesta av dessa personer inte visste vem Ali G var och vad som pågick — i eftertexterna delas de medverkande in i två grupper; de som var in on it, och inte var det. Men tillåt mig tvivla. Även om de kanske inte kände till figuren Ali G, måste de väl ha tyckt att det hela var mer än lovligt konstigt.

Nå. Hur är filmen? Är den bra? Är den rolig? Ja och nej. Det är förvisso en aktuell film som drar ner byxorna på framför allt USA av idag. Samtidigt känns formatet som en grej som gjort sitt. Ali G, Borat och de andra var fräscha för 25 år sedan. Idag känns det lite trött. Filmen innehåller flera scener jag tyckte var roliga — men ofta går det på tomgång.

Upprörd blev jag förstås inte. Jag är född på 60-talet. Jag tillhör inte Generation Z. Jag blir inte upprörd över så kallade magiska ord, eller vissa handgester, eller inslag som är förlegade. Det finns betydligt värre saker att oroa sig över idag.

Den här filmen får mig även att återigen konstatera att det är svårt att jobba med satir idag. Folk förstår inte satir och blir upprörda.

Ett litet PS: Nu är det den tiden på året igen då alla avgifter för att driva TOPPRAFFEL! ska betalas, och i vanlig ordning verkar de ha höjt priserna igen. Som jag påpekar lite då och då: jag tjänar inte ett öre på att skriva de här recensionerna och artiklarna, men det går utmärkt att stötta TOPPRAFFEL! och min verksamhet här. Här intill finns några olika alternativ för dricks och donationer, till exempel via PayPal eller Buy Me a Coffee. Det är alltid lika uppskattat!

*Vänstervriden, där har vi ett ord du inte hört på länge!