Bio: Blue Lock

Foton copyright (c) Njutafilms

För några år sedan gjorde jag ett försök att titta på animé på Netflix. Ibland tänker jag nämligen att jag någon gång borde lyckas hitta en animé jag gillar – jag tänker även att jag måste lyckas hitta en manga jag gillar. Det gick inte så bra när jag skulle titta på animé på Netflix. Jag valde ut två-tre serier som verkade intressanta, men jag tröttnade efter två avsnitt.

Jag läser att BLUE LOCK är en populär animéserie som visas på Netflix. Det hade jag ingen aning om. År 2024 visades en animerad BLUE LOCK-långfilm på bio i Sverige. Det hade jag heller ingen aning om. Ursprungligen är BLUE LOCK en manga.

*Mangan till vänster, den animerade långfilmen till höger.*

Denna nya spelfilm, i regi av Yūsuke Taki, hade biopremiär i Japan den sjunde augusti och redan en vecka senare får den alltså svensk premiär. I rollistan återfinns en rad populära, unga japanska stjärnor; skådespelare och popsångare, men det enda namn i produktionen jag känner till, är ADO. Hon står för en låt på soundtracket, ”Monstruo”.

BLUE LOCK är en fotbollsfilm – och det är ju lite osis att den får premiär först efter att fotbolls-VM slutat! Det här är dock en futuristisk fotbollshistoria – den fick mig att tänka på bilderboken ”Offside” av Enki Bilal och Patrick Cauvin. Det är den som handlar om att fotboll i framtiden blivit så pass våldsamt att både boll och publik avskaffats. BLUE LOCK är dock betydligt snällare – även om jag förvånades en aning när jag såg att den försetts med en sjuårsgräns på bio. Här finns inget skrämmande våld som kan chocka små barn, men det är är ingen film som vänder sig till små barn, jag tycker allt att det är tonåringar som är målgruppen.

Fumiya Takahashi spelar huvudpersonen Yoichi Isagi, en ung kille som är en lovande fotbollsspelare. En dag får han ett brev – han har valts ut till Blue Lock, där världens bäste anfallsspelare ska tas fram. Blue Lock är en stor, dyster anläggning mitt ute i ingenstans. 300 förhoppningsfulla fotbollsspelare har valts ut. De ska låsas in i byggnaden och kämpa tills det bara återstår en anfallare – den allra bästa.

Det här är BATTLE ROYALE och THE HUNGER GAMES igen – fast snällare och med fotboll istället för våld. Träningen är stenhård och ledningen har lite fascistiska drag över sig. Vissa spelare ser ondskefulla ut och vrålar som samurajer. Blue Lock med sina stålväggar är ett deprimerande ställe.

Isagi får vänner och fiender, och det tränas och spelas fotboll. De utför avancerade trix när de spelar. Mycket visas i slowmotion. Flera av spelarna har olika hårfärger så att vi ska kunna hålla dem i sär, de är inga större personligheter, hårfärgen är den enda personligheten. Det förekommer ytterst få kvinnor i filmen.

Jag tyckte att BLUE LOCK var riktigt bra – tills den inte var bra längre. Filmen håller nämligen på i två timmar och åtta minuter, men eftersom de aldrig lämnar Blue Lock blir det tjatigt och tröttande under den tredje akten. Det hela slutar lite abrupt. Efter eftertexterna följer en bonusscen – det kommer förstås en fortsättning. Denna första film är som att se de första två avsnitten av en TV-serie, huvudpersoner och förutsättningar presenteras – men sedan händer det inte så mycket er. Särskilt spännande är det inte.

Det här är en rätt snygg film med några coola fotbollsscener – men mer än så är det inte. Jag hade väntat mig lite mer efter all hype.