Bio: Pinocchio: Unstrung

Foton copyright (c) Njutafilms

Jag blir inte riktigt klok på Scott Chambers (som ibland kallar sig Scott Jeffries), Nicole Holland och de andra på det brittiska bolaget Jagged Edge Productions. Jag tittade idag på en färsk intervju med honom på YouTube, i vilken han säger att han producerat över hundra filmer, en del regisserade han också, och han gjorde dem på löpande band, det flesta distribueras av- eller samproduceras med ITN, ett bolag jag ofta skriver om. WINNIE THE POOH: BLOOD AND HONEY var också en av dessa extremt billiga, själlösa filmer som inte var tänkt att vara något annat än ännu en löpande band-produktion, men den ”blew up”, som Chambers uttrycker det, gick upp på bio världen över, och trots usel kritik spelade den in en massa pengar. Filmen blev även den första i The Twisted Childhood Universe.

För stålarna de tjänade gjorde de nya filmer i sitt barnboksskräckuniversum, med ständigt ökande budgetar — men samtidigt fortsatte Chambers och de andra att producera usla, snabbt ihoprafsade skräckfilmer med extremt låg budget och antagligen inspelade på några dagar. Det är inte utan att jag undrar varför. Varför fokuserade Chambers inte på att göra något större, något dyrare, och bättre filmer? Använda de pengar han lagt på tre-fyra skitfilmer till en film?

Filmerna i The Twisted Childhood Universe har för varje ny film blivit lite bättre och fått lite högre budget. Den första Nalle Puh-filmen följdes av WINNIE THE POOH: BLOOD AND HONEY 2, vilken förvisso inte var särskilt bra, men mycket bättre än den första. Sedan kom den bisarra barnmördarfilmen PETER PAN’S NEVERLAND NIGHTMARE, som jag tyckte var rätt bra, nu började produktionerna dessutom se ut som ”riktiga” filmer.

Peter Pan-filmen följdes av BAMBI: THE RECKONING. Det här var en film som många mainstream-kritiker, åtminstone i Sverige, sågade mest för att det var en film som skulle sågas, man fick inte gilla den. Men, BAMBI är en bra monsterfilm. Visst, ingen milstolpe, men underhållande och fullt duglig — den led av att den hade namnet Bambi i titeln. Den hade säkert tagits emot bättre om den hetat något helt annat.

Och så är vi då framme vid årets Twisted Childhood Universe-film. PINOCCHIO: UNSTRUNG.

Det är inte första gången det görs skräckfilm om Pinocchio. 1992 kom den japanska 964 PINOCCHIO, som är en cyberpunk-body horror-film. Jag har inte sett den, jag har bara sett klipp ur den. Den lär vara rätt extrem och pervers. 1996 kom den amerikanska PINOCCHIO’S REVENGE av Kevin S Tenney, mest känd för WITCHBOARD och NIGHT OF THE DEMONS (och för att Facebooks ansiktsigenkänning ibland blandar ihop mig och Kevin, vilket leder till förvirring). Jag har sett PINOCCHIO’S REVENGE, jag minns den som trevlig, men inget speciellt.

Betydligt otäckare är två av de Pinocchiofilmer som gjorts de senaste åren. Matteo Garrones mardrömslika familjefilm PINOCCHIO från 2021, och Guillermo del Toros och Mark Gustafsons mardrömslika dockfilm PINOCCHIO från 2022. 2022 kom även Disneys usla nyinspelning av deras animerade klassiker PINOCCHIO från 1940.

Jagged Edge Productions nya film PINOCCHIO: UNSTRUNG, med manus och regi av Rhys Frake-Waterfield, är inte bara en överraskande bra film för att vara vad det är. Det här är riktigt bra liten skräckfilm rent allmänt. Det här är nog den bästa Pinocchiofilmen sedan 1940, trots att den inte bygger på boken.

Budgeten låg på 500 000 pund. En väldigt låg budget, men en enorm budget för Jagged Edge. Scott Chambers och kompani har placerat pengarna där de syns. Med undantag för Cricket, det vill säga Benjamin Syrsa, som är datoranimerad, innehåller filmen enbart praktiska effekter, dockor och animatronics. Man anlitade den amerikanske specialeffekt-killen Todd Masters, som debuterade 1986 med effekterna i NIGHT OF THE CREEPS, och som sedan dess bland annat jobbat på THE RETURN OF SWAMP THING, TERROR PÅ ELM STREET 5, HELLRAISER: BLOODLINE, SLITHER, UNDERWORLD: BLOOD WARS, nyinspelningen av CHILD’S PLAY, och BRAHMS: THE BOY II. Således är effekterna i den här filmen, i synnerhet Pinocchio själv, alldeles utmärkta. Till och med filmtiteln i förtexterna är en praktisk effekt, bokstäverna är utskurna och hänger från trådar.

Richard Brake spelar Gepetto, en väldigt rik och lite mystisk man som bor i ett stort hus tillsammans med sitt barnbarn James (Cameron Bell), som inte bara är föräldralös, hans bäste vän har dött i cancer. James mobbas i skolan av det Tuffa Gänget, men han har sina kompisar Mia (Jessica Balmer) och Dudley (Jack Art Gray).

En dag vill Gepetto visa något för James. Tiden är mogen. De går ner i källaren och där, i ett mörkt rum, sitter Pinocchio, en pojke i trä. Var han kommer ifrån och hur han blivit levande avslöjas först på slutet. Pinocchio och James blir vänner — och Pinocchio vill bli en riktig pojke, en pojke precis som James. Han vill också ha hud, hår och tänder. James tycker att Pinocchio är bra som han är — han är ju Pinocchio.

En natt träffar Pinocchio syrsan Cricket, Robert Englund — Freddy Krueger, alltså — gör rösten. Han är inte precis Pinocchios goda samvete den här gången, tvärtom, han gillar att frossa i ondska. När folk är stygga mot James, ger Pinocchio igen. Han dödar dem. Ibland missförstår han ondskan — en stackars tandläkare råkar rejält illa ut eftersom Pinocchio sett hur James skrek när den snälla tandläkaren drog ut en tand. Uppenbart inspirerad av Ed Gein och Leatherface börjar lille Pinocchio att klä sig i sina offers hud och hår med mera.

PINOCCHIO: UNSTRUNG påminner en del om skräckfilm från 80-talet, på flera sätt: berättartekniken, tempot, estetiken, handlingen, de praktiska effekterna, splatterscenerna. Här finns även en viss charm och humor. Filmen är ovanligt välspelad, Cameron Bell är utmärkt som James, och det är kul att se gamle, fine Richard Brake i en större roll. Scott Chambers återkommer som Christopher Robin från WINNIE THE POOH: BLOOD AND HONEY 2 i en liten cameo.

Det här är den bästa filmen i The Twisted Childhood Universe hittills, det är en kul, underhållande, påhittig och blodig liten skräckfilm som definitivt inte är sämre än många av de konkurrerande genrefilmerna med mångmiljonbudget.

Under eftertexterna visas klipp från inspelningen där vi får se hur effekterna gjordes.

Ska du bara se en Pinocchiofilm i ditt liv är det kanske inte den här du ska se — eller så är det just det!