Bio: Motor City

Foton copyright (c) Matt Infante/Noble Entertainment

Nu blir det stumfilm här på TOPPRAFFEL! — åtminstone nästan.

MOTOR CITY är en ny film av Potsy Ponciroli, som gjorde den utmärkta westernfilmen OLD HENRY. Den här gången har han gjort en actionthriller.

… Och han har valt att göra den nästan helt utan dialog. Här förekommer bara ett fåtal, korta repliker, som ”I love you” och ”Fuck”, i övrigt pratar knappt rollfigurerna med varandra, och när de pratar hör vi inte vad de säger; vi ser dem på avstånd eller genom fönster.

MOTOR CITY börjar av någon anledning med en av slutscenerna. Helt i onödan. Antagligen ville producenterna få in lite mer action i första akten. Ja, ni vet vad jag tycker om detta trista grepp. Nu kommer man bara att spendera resten av filmen med att vänta på dessa våldsamma scener.

Alan Ritchson från TV-serien REACHER gör huvudrollen. Han är John Miller, bred som en ladugårdsdörr, i en scen i början ropar någon på honom så att vi ska få veta vad han heter. Vi befinner oss i Detroit, det är 1977, och av okänd anledning spelas ”Cat People (Putting Out the Fire With Gasoline)” från 1982 på soundtracket. Efter prologen hoppar vi tillbaka i tiden och vi får veta att kvinnan Miller älskar, Sophia (Shailene Woodley), är flickvän till en grym gangster, Reynolds (Ben Foster).

Reynolds gömmer en massa kokain hemma hos Miller och snart störtar det in en massa poliser. Miller arresteras och döms till 25 år i fängelse. Dock dröjer det inte länge innan han är ute igen och nu ska han hämnas. Och hämnas gör han — med råge. Det är många som ska dödas. Det finns mycket drägg i stan och hälften av alla poliser verkar vara korrumperade.

Handlingen i MOTOR CITY är enkel, den är nog lite för enkel, nästan banal. Filmen lever helt på sin gimmick och kanske på Alan Ritchsons stjärnstatus. Looken är cool, skitig snutfilm från 70-talet med inslag av film noir, medan actionscenerna känns som 2020-tal.

Det funkar väl inte riktigt, det här. Eftersom handlingen inte förs fram med dialog, måste skådespelarna använda sig av gester och ansiktsuttryck. Vid ett par tillfällen tenderar det här clownen Manne. Anslaget blir lite märkligt pretentiöst. Filmen är inte jättelång, men bristen på dialog gör att den känns långsam. Det blir inte bättre av att alldeles för många scener visas i slowmotion. Greppet att inte ha någon dialog hade säkert funkat utmärkt i en spaghettiwestern eller en samurajfilm. En actionfilm kräver nog snärtig dialog. Till en början spelas gamla låtar på soundtracket, och sångtexterna verkar ha med handlingen att göra, men under filmens andra hälft byts hitlåtarna ut mot ett synt-score.

Actionscenerna är dock bra. Det blir en del splattervåld i tredje akten. En skurk får ett ben bortskjutet och försöker sätta tillbaka det. Det misslyckas han med.

MOTOR CITY är väl okej. Den känns lite grann som en kuriositet — och det tror jag inte var meningen när den gjordes.