Streaming: Carry the Darkness

Satanic panic.

Det var väl aldrig en grej i Sverige — eller? Efter videovåldet hade ju vi också moralpanik vad gäller hårdrock och senare TV-spel, men det handlade om våld och sexism. The satanic panic i USA innefattade, förutom våld och sexism, även satanism, hädelse och annat vi avkristnade svenskar inte tar så hårt på.

CARRY THE DARKNESS är Douglas Forresters långfilmsdebut, han har även skrivit manus till den här lilla filmen, som kostade 20 000 dollar att göra. Den utspelar sig 1993 och den sataniska paniken sprider sig — vi får bland annat se en rad gamla TV-klipp om hur hårdrocksband gör ungdomar till satanister och våldsverkare.

Joel Meyers spelar hårdrockaren Travis, som är något av ett problembarn, åtminstone tycker andra det, däribland hans mor. Förutom att röka på och lyssna på hårdrock, brukar han spela fajtingspel med sin kompis Jordan (Jaden Gant). Jordans far är präst och gillar förstås inte att sonen umgås med Travis.

Det har skett två mystiska dödsfall i trakten, alldeles i närheten av en gammal bunker i skogen. Travis och Jordan går in i bunkern, där de hittar en mystisk dörr. När de går in genom dörren hamnar de minst sagt oväntat i en kyrka. Där finns något slags ont väsen som ibland dyker upp som dubbelgångare.

Stadens vuxna, däribland polischefen, börjar misstänka att det är Travis som är mördaren, enbart på grund av hans musiksmak och hans T-shirt med ett pentagram på. Den nya polisen Jillian (Hollis Fox) tror inte att det är så enkelt.

På skolans fotokurs lär Travis känna den nya, tuffa tjejen Stacey (Helen Laser), och han berättar om sina övernaturliga upplevelser. Hon tror inte riktigt på honom, men de åker ut till bunkern tillsammans.

CARRY THE DARKNESS är på det stora hela en bra film. Den är lågmäld och känns ofta mer som ett drama. Ett drama med skräckinslag. Skådespelarna i de större rollerna gör bra insatser. Filmfotot är lite grått och får staden och Travis’ värld att kännas väldigt tråkig.

Filmens första hälft är bäst. Det blir aningen snårigt under den andra hälften, det spretar och det blir lite svårt att hålla koll på vad som händer.

Eftersom filmen utspelar sig 1993 finns varken mobiltelefoner eller internet. När Jordan ska ta reda på fakta om satanism tar han fram Microsoft Encarta! Jag hade fullkomligt glömt bort Encarta.

Fajtingspelet Travis och Jordan spelar liknar Mortal Kombat, men det vi får se av det har animerats för den här filmen, det är inget riktigt spel.

Det spelas en del hårdrock på kassettband, men bara tre låtar listas i eftertexterna. Det är kanske samma låtar vi hör snuttar av flera gånger.