Bio: Saltstigen

Foton copyright (c) TriArt Film

Jag såg en gammal intervju med John Hillerman på YouTube. Han spelade engelsmannen Higgins i TV-serien MAGNUM på 80-talet. Men Hillerman var från Texas. Intervjuaren frågade hur Hillerman egentligen pratar. Så här, sa han – och lät precis som Higgins, fast med amerikanskt uttal av vissa ord. Lite åt Transatlantic-hållet, den gamla skådespelar-accenten. Ibland upptäckte jag att Higgins uttalade vissa ord fel. I ett avsnitt uttalade han ”privacy” på amerikanska, ”prajvasi”. Några avsnitt senare sa han ordet igen, men uttalade det på brittisk engelska; ”privvasi”. Kanske hade någon hört av sig och påpekat detta.

Vilket för oss till Gillian Anderson. Jag har undrat lite över henne, men aldrig brytt mig om att kolla upp henne. De senaste åren har hon ju pratat brittisk engelska i intervjuer och filmer. Men hon är väl från Chicago?

Gillian Anderson flyttade tydligen till London med sina föräldrar när hon var två år gammal. Drygt tio år senare flyttade familjen tillbaka till USA, och då hade Gillian hunnit ändra dialekt. Sedan 2002 bor hon i London.

I SALTSTIGEN, från BBC Films, spelar Gillian Anderson engelskan Rayn Winn i en berättelse byggd på en bästsäljande bok av Winn, i sin tur byggd på sanna händelser.

… Åtminstone är det vad de vill att vi ska tro. The Observer gjorde ett reportage om Rayn Winn, hennes make Moth, och deras upplevelser, och kom fram till att mycket är bluff och påhitt. Paret Winn hävdar att det inte alls är påhitt.

Berättelsen utspelar sig 2013. På grund av dumma investeringar – det är lite luddigt förklarat – förlorar Rayn och Moth (Jason Isaacs) sin gård, alla sina prylar och alla sina pengar. Ungefär samtidigt diagnostiseras Moth med den ovanliga och dödliga nervsjukdomen CBD. De har två barn, det ena har åkt till Kroatien för att jobba, vart den andra ungen tog vägen minns jag inte.

Vad göra? Paret Winn kommer fram till att de ska vandra. Bege sig ut på en vansinnigt lång vandring. En omöjlig vandring. De ska traska till Land’s End, som ligger längst ut på en udde i Cornwall. De har med sig ett tält och lite grejor de fått ner i sina ryggsäckar. Det blir en hård vandring, med skoskav och bråk med vädrets makter, men de upplever även positiva saker.

Långfilmsdebuterande Marianne Elliott har regisserat SALTSTIGEN, som är en sådan där typisk film om en själslig resa där huvudpersonerna finner sig själva. Av någon anledning kom jag att tänka på den hemska LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET med Julia Roberts. Elliotts film är dock betydligt mer brittisk – och skitigare.

… Fast jag tycker inte att den är speciellt bra. Men det beror bland annat på att jag inte tillhör målgruppen, som verkar vara medelålders kvinnor – hävdar jag lite fördomsfullt. Andra målgrupper är vandrare, campare och frisksportare. Det är väl välspelat, det här, men det är rätt trist. De går och går och går. De vägrar ge upp, även om det blir tuffare och tuffare för dem. Gillian Anderson är lite porträttlik i sin roll.

Här finns ett par roliga scener, bland annat misstas Moth för att vara en känd poet och de bjuds hem till några rika människor i en lyxvilla. De blir inte långvariga där.

Men för det mesta är det allt bra tradigt.

Enligt the Observer förlorade paret Winn sitt hem och sina ägodelar eftersom Rayn hade förskingrat flera hundra tusen pund från sin arbetsgivare. Även Moths sjukdom ifrågasätts – Moth lever än och så här längre lever man inte om man diagnostiserats med CBD. Vidare lär Winns ha köpt ett hus i Frankrike 2007, vilket de fortfarande har kvar.

Boken Rayn Winn skrev om strapatserna har sålt i två miljoner exemplar – så numera lär det inte gå nöd på dem.

(Biopremiär 8/5)