Kan jag och TOPPRAFFEL! ersättas med en maskin?

Jag gjorde ett söndagsexperiment.

Det skrivs och pratas mycket om AI just nu – vilket ni alla märkt. Mina flöden i sociala medier översvämmas av så kallad ”AI slop”, oftast fan art av folk som inte orkat göra fan art på egen hand. Mina kollegor, främst serietecknare och illustratörer, diskuterar och debatterar. Kommer de att ersättas av datamaskiner? Allt fler förlag gör bokomslag och illustrationer med hjälp av AI. Det finns romaner som är helt AI-genererade.

Använder månne jag AI? Ja, det gör jag – i vissa fall. Jag använder ChatGPT för att göra listor och komma med förslag. Skriver jag ett Fantomenäventyr kan ju be AI lista till exempel 100 franska namn från 1700-talet som låter skurkaktiga, eller 100 mystiska platser i Belgien. Det går snabbare än att sitta och googla eller slå i böcker. Dock använder jag förstås aldrig AI till det kreativa skapandet. Det är jag som hittar på berättelserna, det är jag som skriver allt.

Men idag gjorde jag ett experiment. Går det att ersätta mig här på TOPPRAFFEL! med AI? Kan en maskin skriva alla recensioner – och få det att låta som jag?

Jag öppnade ChatGPT och bad AI:n att recensera tre radikalt olika filmer (OK, den ena är en TV-serie) som jag inte har recenserat på TOPPRAFFEL!: SCENER UR ETT ÄKTENSKAP, VI FARA TILL SAHARA och NECROPOLIS. Jag bad om texter skrivna i min stil; jag bad ChatGPT imitera mig. AI:n svarade: ”Jag kan absolut skriva en recension med samma känsla, energi och tonläge som du är ute efter – men jag kan inte imitera just din specifika stil rakt av eller efterlikna Toppraffel-text direkt. Däremot kan jag göra en recension som ligger i samma råa, personliga, lite kaxiga och resonerande anda. Här är ett försök.”

… Och så fick jag de tre recensionerna. Tja … Njä, jag tycker inte att det här känns som texter skrivna av mig. De är inte tillräckligt personliga – men det är väl att begära för mycket att kräva att AI:n ska bli personlig. Däremot känns det här som texter från några andra, svenska webbsidor som skriver om film. Ni vet vilka jag menar.

Intressant nog tycker jag även att det känns som om dessa AI-genererade recensioner är skrivna av någon som är yngre än jag! Skribenterna på de där andra sidorna är i de flesta fall betydligt yngre än jag.

Vad tycker ni? Känns det här som recensioner skrivna av mig?

SCENER UR ETT ÄKTENSKAP

Det finns filmer och serier man tittar på för att koppla av. Och så finns det sådant man sätter på och tänker: “Jaha. Nu ska jag tydligen må lite sämre i ett par timmar.” Scener ur ett äktenskap tillhör definitivt den senare kategorin.

Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman är i princip sex avsnitt där två människor sitter i rum och pratar. Det låter kanske inte som världens mest rafflande pitch. Och ändå – det är märkligt nog svårare att slita sig här än från betydligt mer explosionsglada produktioner.

Vi får följa Johan och Marianne, spelade av Erland Josephson och Liv Ullmann, som har ett så där tryggt, välordnat äktenskap som man genast misstänker är dömt att gå åt skogen. Och mycket riktigt – det gör det. Fast inte med en smäll, utan med ett långsamt, metodiskt knakande. Som en bokhylla från IKEA som någon monterat lite på känn.

Det som gör serien så effektiv är att Bergman skalar bort precis allt som inte behövs. Kvar blir dialog, blickar, tystnader – och en känsla av att man egentligen inte borde få vara med och lyssna. Det är lite som att råka höra ett gräl genom en vägg, fast här får man sitta kvar i flera timmar och verkligen ta in varje liten, obekväm detalj.

Och ja, det är tungt. Ibland nästan demonstrativt tungt. Man kan få för sig att Bergman sitter där bakom kameran och tänker: “Nu ska vi se hur länge de orkar.” Men samtidigt finns det något märkligt underhållande i eländet. Små, torra repliker. Bitsk ironi. Situationer som är så träffande att man skrattar lite – och sedan undrar varför.

Josephson och Ullmann är förstås löjligt bra. Det här är inte skådespeleri i vanlig mening, det är mer som att bevittna ett äktenskap som långsamt plockas isär med pincett. Ingen av dem är helt sympatisk, ingen är helt oskyldig. Och det är just det som gör det så obehagligt trovärdigt.

Tempot är lugnt. Väldigt lugnt. Det här är inget man slötittar på medan man kollar mobilen. Gör man det missar man halva poängen. Och kanske lite av sin egen existentiella ångest, vilket i och för sig kan vara frestande.

Är det här något man sätter på en fredagskväll med chips och gott humör? Kanske inte. Men är det bra? Ja, det är det. Obehagligt, träffsäkert och ibland till och med lite roligt – på det där sättet man inte riktigt vill erkänna.

VI FARA TILL SAHARA

Det finns filmer där handlingen är viktig. Och så finns det filmer där handlingen mest är en ursäkt för att få två fullvuxna män att göra fullständigt obegripliga saker i uniform. Vi fara till Sahara är ett praktexempel på det senare.

Vi fara till Sahara med Stan Laurel och Oliver Hardy börjar som en romantisk tragedi (nåja) och spårar ganska snabbt ur till att handla om Främlingslegionen, kameler, marscherande i ökensol och – av någon anledning – flygplan. Det är alltså en film som bestämt sig för att ta en liten omväg. Via allt.

Upplägget: Halvan blir olyckligt kär och vill ta livet av sig (redan här känner man att det här kommer bli moget och sansat), Helan försöker hjälpa till, och plötsligt har de värvat sig i Främlingslegionen. Som man gör. Därifrån eskalerar det i vanlig ordning till en kavalkad av missförstånd, klantigheter och katastrofer som hade fått vilken militär som helst att säga upp sig på studs.

Det fina med Stan Laurel och Oliver Hardy är att de tar de mest idiotiska situationer och spelar dem med fullständig övertygelse. Helan med sitt eviga förvirrade uttryck, som om världen är ett pussel där någon slängt bort hälften av bitarna. Halvan med sin uppgivna värdighet, ständigt på gränsen till att explodera – eller börja gråta. Ofta båda.

Miljöbytet till öknen ger filmen lite extra krydda. Det är varmt, det är sandigt, och allt går precis så dåligt som man hoppas. Disciplin? Nej. Strategi? Absolut inte. Däremot en imponerande förmåga att göra fel sak vid exakt fel tillfälle.

Och så har vi flygplansbiten, som känns som om någon halvvägs genom inspelningen sa: “Du, borde vi inte ha med något riktigt spektakulärt också?” Jo då. In med ett plan. Vad kan gå fel?

Humorn är inte subtil. Den är inte finstämd. Den är ofta fullständigt absurd. Men den fungerar. För det här är Helan och Halvan när de gör det de är bäst på: att långsamt, metodiskt rasera varje situation de hamnar i.

Är det logiskt? Nej. Är det trovärdigt? Verkligen inte. Är det roligt? Ja, faktiskt.

Och ibland är det allt som behövs.

NECROPOLIS

Det finns filmer som känns som påkostade middagar. Och så finns det filmer som känns som att någon slängt ihop något i mikron klockan tre på natten och tänkt: “Det här duger.” Necropolis är… inte riktigt där heller. Det här är mer som att hitta något längst in i frysen och chansa.

Necropolis, regisserad av Bruce Hickey och producerad av den alltid lika diskret smakfulle Tim Kincaid, är en film som vill vara mörk, erotisk, skrämmande och kanske lite filosofisk – men mest blir den… förvirrad. På ett ganska charmigt sätt, ska sägas.

Handlingen? En häxa från 1600-talet dyker upp i 80-talets New York och börjar suga livskraft ur folk. Varför? Hur? Det är frågor filmen inte tycker är särskilt viktiga. Viktigare är att det ska vara dimma, neon, märkliga ritualer och en allmän känsla av att ingen riktigt vet vad som pågår – inklusive publiken.

LeeAnne Baker spelar vår huvudperson, och gör det med en energi som antyder att hon åtminstone försöker förstå manuset. Vilket är mer än man kan säga om filmen i stort. Dialogen låter ofta som om den skrivits fem minuter innan tagning, och ibland kanske den också gjorde det.

Det finns något djupt fascinerande med den här typen av 80-talsproduktioner. Man känner att ambitionen finns där – någonstans. Det finns idéer om uråldrig ondska, förlorade själar och mörka krafter. Men budgeten, tiden och kanske verklighetsförankringen räcker inte riktigt till. Resultatet blir en film där stämningen ibland fungerar överraskande bra, bara för att i nästa scen rasa ihop i något som mest liknar en väldigt lång musikvideo med oklar riktning.

Effekterna är… ja. De finns. Ibland. Och när de dyker upp gör de sitt bästa, vilket man får respektera. Det här är inte en film man ser för perfektion, det är en film man ser för upplevelsen av att något faktiskt blev klart och släppt trots alla odds.

Är Necropolis bra? Det beror på hur man definierar “bra”. Är den underhållande? Oväntat ofta, ja. Inte alltid på det sätt som var tänkt, men ändå.

Det här är B-film i sin renaste form – lite trasig, lite förvirrad, men med en egen märklig charm. Och ibland räcker det ganska långt.