Foton copyright (c) Simon Averin
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Svensk-franskt.
Ibland förvånas jag över en del personer som dyker upp på pressvisningar utan att ha den minsta aning om vad som ska visas. Man tycker att om man jobbar med film, eller är filmintresserad, borde kolla upp filmen som visas innan man går till biografen – det är liksom inte som på marknaden i Cannes, där man ofta bara ser en filmtitel, en regissör och ett bolag i visningslistorna.
Men, i fallet LA BELLE ANNÉE – DET VACKRA ÅRET kände jag mig som dessa icke pålästa personer. Jag hade kastat ett getöga på vad filmen handlar om – men jag hade missat att det är en dokumentär! Således blev jag lite förvånad när filmen rullade igång.
Det här är en film av och med fransk-svenska Angelica Ruffier, uppvuxen i Frankrike med svensk mor och fransk far – om hon bor i Sverige nu blev jag inte riktigt klok på, men det verkar så. Filmen utgår från Angelicas fars död, han blev inte värst gammal, Angelica själv var 36 när filmen gjordes, och Angelica och hennes bror åker ner till faderns hus i södra Frankrike för att tömma det. Angelica klagar på att fadern hade alldeles för mycket prylar – som om det vore något negativt. Fadern var ingen vidare far, tvärtom. Minnen väcks till liv.
I huset hittar Angelica sina gamla dagböcker. När hon var tonåring var hon djupt förälskad i sin lärarinna Sylvie. Angelica läser om detta och känslorna kommer tillbaka. Hon rotar igenom kartonger med DVD:er och kollar på filmer med Louise Brooks. Hon går på bio och ser Harry Kümels DAUGHTERS OF DARKNESS från 1971, en klassiker i den lesbiska vampyr-genren. Hon klär sig i glitterklänning som Delphine Seyrig, vampyren i Kümels film. Hon beslutar sig för att kontakta Sylvie.
LA BELLE ANNÉE – DET VACKRA ÅRET lämnade mig ganska likgiltig. Jag har inga större åsikter om det jag fick se, jag tyckte inte att det var vansinnigt intressant. Det var väl kul att hon fick återse sin ungdomsförälskelse.
”Sinnlig och drabbande” står det i pressmeddelandet. Det kan jag inte påstå att jag håller med om, fast de korta Kümel-pastischerna är rätt eleganta.
Jag har inte mycket mer att säga om filmen. Däremot fick jag lust att se om DAUGHTERS OF DARKNESS. Det var ett tag sedan jag såg den.
I Göteborg visas filmen bara en enda gång, på Capitol den 19/4.
(Biopremiär 17/4)
Upptäck mer från TOPPRAFFEL!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
TOPPRAFFEL! 