Bio: Eddington

Foton copyright (c) A24/Nordisk Film

Jag såg aldrig Ari Asters förra film, BEAU IS AFRAID. Jag kände helt enkelt inte för att se ännu en tretimmars pretentiös Ari Aster-film. Hans långfilmsdebut; HEREDITARY, var väl okej, men alldeles för lång, pretentiös och hade ett dumt slut. MIDSOMMAR var åt helvete för lång – och för dum. Jag tvekade om jag skulle se EDDINGTON – men jag var allt lite nyfiken ändå, eftersom den beskrevs som contemporary Western, svart komedi och drama. Dessutom varar den ”bara” två timmar och 28 minuter.

Jag får nog tillstå att EDDINGTON är Ari Asters bästa film hittills – trots att den har en del problem, och förväntar man sig något som liknar en komedi lär man bli besviken. Om man nu inte har ett märkligt sinne för humor.

Filmen utspelar sig i den lilla hålan Eddington i New Mexico. Det är maj 2020 och Covid-pandemin börjar ta fart. Detta är ett drama med pandemitema.

Pandemin börjar redan att blekna i mitt minne. Det är bara ett fåtal år sedan faran var över, men jag konstaterar att det är mycket jag redan hunnit glömma bort eller förtränga, som om hela pandemin var något slags bisarr mardröm. Själv hade jag Covid ganska exakt 24 timmar. Jag blev kass sju dagar efter att jag hade tagit den tredje sprutan. Jag fick kraftig hosta och feber, och var sängliggande. Nästa dag var jag plötsligt okej igen, men jag stannade förstås hemma ytterligare en vecka, tills jag testade negativt igen. Fast rent allmänt höll jag mig hemma ändå under pandemin. Det visade sig vara hopplöst att bära mask om man har glasögon, linserna immade igen omedelbart. Och vad skulle jag ute att göra. Dock var det trevligt att sitta på krogen när man tvingades hålla avstånd, det var inte så mycket folk i vägen. Bortsett från de gånger vi ombads sitta vid varsitt bord och fick ropa till varandra när vi skulle samtala.

Joaquin Phoenix spelar sheriffen Joe Cross som är Covid-skeptiker och vägrar bära mask. Pedro Pascal gör Eddingtons borgmästare Ted Garcia, som kräver att alla ska bära mask. Joe och Ted hamnar ständigt i bråk med varandra, bland annat beroende på masktvånget, Joe hävdar att det inte finns någon instiftad lag som förbjuder invånarna att vistas ute utan mask. Precis där Eddington slutar börjar nästa polisdistrikt och poliserna där håller koll på Joe, de kräver att han tar på sig mask så fort han råkar hamna på deras sida.

Joe är gift med de sköra Lou (Emma Stone, som här påminner om Sissy Spacek eller Liv Ullmann). Hon har psykiska problem och Joe misstänker att Ted tjugo år tidigare gjort Lou med barn och tvingat henne till abort. Joe och Lou bor tillsammans med Lous knäppa morsa Dawn (Deirdre O’Connell), som är konspirationsteoretiker och tror på en massa konstiga rykten om pandemin.

Inte nog med att det råder pandemi, stadens ungdomar har börjat att engagera sig i Black Lives Matter-frågan och demonstrerar ute på gatorna, de blockerar gator och vandaliserar butiker och krogar. Joe tycker att de är idioter. Ungdomarna, alla vita, tycker att polisen Michael (Micheal Ward) bör sälla sig till dem, han är svart och bör veta vad rasism innebär.

Det drar ihop sig till borgmästarval och efter att ha bråkat extra mycket med Ted, beslutar Joe sig för att ställa upp i valet. Han vill bli ny borgmästare. Han drar igång en reaktionär valkampanj i vilken han bland annat hävdar att krav på mask är kommunism. Han kör runt i en bil försedd med stora skyltar med sina budskap – och som det hör till, är flera av skyltarna felstavade.

EDDINGTON är två filmer i en. Först får vi ett drama. Vi skulle kanske kunna kalla detta drama satir. Här finns ett par lustiga inslag som fick mig att skratta till, men att kalla filmen komedi är att ta i. Några scener i första akten är nästan provocerande långsamma.

I tredje akten byter filmen spår helt och det hela förvandlas till en kriminalfilm; en hård thriller där Joe och hans poliser ska utreda ett par mord i stan. Poliser från det angränsande distriktet blandar sig i utredningen, eftersom mördaren verkar ha befunnit sig på deras sida av gränsen. Ganska oväntat slutar filmen med ett blodbad. Det blir överraskande mycket grafiskt våld och splatter.

Jag funderar på om det här kanske hade funkat bättre som två olika filmer. Jag funderar på vilken del jag tycker är bäst. Första delen, pandemidramat, motsättningarna och de politiska intrigerna är rätt bra, men kanske hade det blivit bättre om hela filmen var som tredje akten. Å andra sidan dyker det upp militanta, våldsamma antifa-aktivister mot slutet och jag känner att Aster börjar tappa kontroll över sin berättelse, han vet inte längre vad det är han vill berätta och det blir lite för mycket och spretigt.

Dessutom vet filmen inte när den ska sluta. När jag tror att filmen är slut, så fortsätter den med ytterligare ett par twister. Epilog följer på epilog. Det blir långt.

Joaquin Phoenix är bra som Joe Cross – som för övrigt ser ut som Jeff Bridges; när jag såg bilder ur filmen trodde jag först att det var Bridges. Pedro Pascal, Emma Stone och de andra är förstås också bra. Austin Butler har en mindre roll som drivande konspirationsteoretiker.

Som jag inledningsvis skrev, tycker jag att detta är Ari Asters bästa film hittills, man kan ha sämre saker för sig än att se EDDINGTON, men som nästan alltid är fallet finns det ingen anledning till att den ska vara så här lång.

(Biopremiär 8/8)